Kortbesök till Cubbon Park

I Bangalores absoluta mitt, tvärs över från stora regeringsbyggnaden och omringandes högsta domstolen ligger Cubbon Park. Söker man på saker att göra med barn i Bangalore så kommer denna alltid med på listan. Det är faktiskt Cubbon Park ni ser till vänster i rubrikbilden på denna blogg-sida.

Och vilken skillnad mot resten av Bangalore! Som jag nämnt så är bristen på sop- och avloppshantering något som ställer till det för mycket av det offentliga utrymmet här i Bangalore, men denna park är ett undantag. Inga bilar tillåts. Ingen mat får tas med in. Istället är detta en oas där man får gå runt både på vägar och på gräsmattor. Med tanke på hur många människor som bor här så hade man kunna tro att det skulle vara överfullt med folk, men verkligen inte.

Lånad bild

Det utlovades en lekpark/minitivoli, men vad jag gissar är två år av Corona-nedstängdhet har räckt för att djungeln skall ha tagit över med skrämmande fart. Man har dessutom lagt energin på att renovera upp ett hörn av parken för att göra en plats exklusivt för barn med fysiska funktionshinder. Nu håller man på att renovera resten av lekparken med och enligt ryktet skall det vara klart om bara två månader.

Lite besvikna på att ytterligare en plats som det talats så väl om inte riktigt levde upp till förväntningarna så bestämde vi oss för att göra något annat resten av eftermiddagen. Men på vägen ut så gick vi förbi en rejäl granitklippa som stack upp ur marken. Solvarm och len och perfekt för att sätta sig ner och återknyta kontakten med jorden och marken för en stund.

I övrigt så har en kattunge flyttat in i huset. Och lärotemat ”hävstång” är en utmärkt ursäkt att bygga en katapult i skolan

Efter en knapp månad då kontoret här varit stängt för renovering och vi återigen tvingats (Till de flestas men inte allas glädje, skall dock tilläggas) jobba hemifrån så kommer kontoret öppna igen på måndag. Det ser jag väldigt mycket fram emot.

Friskvård och lyx

Helgens projekt var att undersöka ett studsmatte- och lekland i sydvästra Bangalore. Restider varandes vad de är (Minst en timmes resa) så bestämde vi oss också för att kolla in ett lyxhotell i närheten och göra det till en helhelg.

Men först ett besök hos lokala frisören. Farmor har varit husfrissör i alla år, men även proffs har sin plats. Vi plockade också upp skoluniformerna som till slut har kommit.

Lyx var helgens tema så vi betalade in oss på ett pass på fyra timmar med fri tillgång till allt. Så ja, vi tog en paus på 30 min för att äta, och två korta pauser för en höghöjdsbana och el-sladd-cyklar (Tihi, sladd här betyder att de var byggda för att sladda hela tiden….) men i övrigt så hoppades det i princip utan avbrott. Våga vägra stillasittande barn…..

När vi till slut var färdiga, så tog vi in på femstjärningt hotell och åt Italiensk middag (Rätterna var riktigt bra, men de behöver skärpa till sig på lite saker runtikring om jag skall bli stammis).

Hotellet i övrigt var helt oklanderligt och hotellfrukosten i världsklass. Givetvis med både omelett, pannkaka och dosa som tillagas a la minute.

Träden ni ser mellan glaset och väggen är utomhus, och i utrymmet de växer så flög det ner färgglada tropiska fåglar med vackra röda kinder och med spetsig svart mössa. Jag gissar att det var en slump, men om det var med flit någon planterade just dessa träd för att locka till sig just denna fågel i urbana Bangalore och lyckades så har jag aldrig varit mer imponerad i mitt liv. Lite så här såg fåglarna ut, fast byt ut de gula mot svart och vitt.

I förra inlägget pratade jag om att det blev en spontan helgdag för att det hade regnat ganska mycket. Några dagar senare fick vi se det själva med egna ögon. Detta är inne i Manyata Tech Park, ett av de modernaste och mest påkostade kontorsmrådena i Bangalore där ett enda bolag byggt precis allt från grunden med skattesubventioner mot att företag här måste anställa Indier. Det här var den mindre av pölarna.

Ja, vi har också fått reda på vilken myndighetssveriges längsta arm är, och det är visst CSN. Bilden bland svenskar här är visst att även om man så flyttar ut i någon liten by och inte berättar för någon så kommer CSN-breven fram. Inte ens skatteverket är visst så ihärdiga. Även för vår del så blev vi inte besvikna.

Avslutningsvis så tänker jag kosta på mig att göra mig lite lustig över denna person. Han är en känd skådis här, och hans bild finn ÖVERALLT. Det finns inte en matbutik eller en motorväg där man inte ser hans ansikte, gärna på fem olika produkter samtidigt. Han fnyser åt Blondinbella och Therese Lindgren och kallar dem för amatörer. Gammal är faktiskt äldst när det gäller att kränga sitt personliga varumärke och här ser ni mästarnas mästare.

Vardag, på indiskt vis

Då har tråkvardagen infunnit sig, och det har inte funnits så mycket att skriva om. Men så plötsligt blev det en hel del!

Vi börjar med ett kalas-tema. Två födelsedagskalas ar vi varit på hittills, med både poolparty och kroppsmåleri 😀

Och även gated communities har flyttat in i den digitala världen med one-time-passwords i appar för att släppa in gäster genom grinden.

I veckan var det en helgdag, tillägnad Ganesha, Elefantguden, den äldsta (Fast son till Shiva? Jag måste sluta tänka så västerländskt linjärt). Det är bara en dag som är helgdag, men firandet pågår gärna i fler dagar (Upp till 11, har jag förstått) och i fredags var vi inbjudna till en klasskompis till Nils att vara med i ett delfirande. Det första de gjorde var att sätta mig i en soffa, och det var helt rätt för det tar liksom några minuter att ta in den här mängden färger.

En släkting till huset var dessutom prisbelönt konstnär så väggarna var täckta med tavlor. Den ni ser nedan var annorlunda i stilen mot de andra (”Just a different concept from long back…”), och en jag faktiskt skulle vilja köpa och sätta upp på väggen.

Under veckan blev det dessutom en dag till ledigt för barnen för det kom ett kraftigt regn. Staden hastigt en extra helgdag med stängda skolor. ”Om gud vill och det inte regnar”, som man sade i Latinamerika.

Groupie-tillfällena fortsätter dyka upp. Ett i lokala matbutiken, och ett på tekniska museet….

På väg till Tekniska Museet hittade vi precis ett sådant där ”hål i väggen” som vi för evigt kommer kunna referera till och på alla Indiska restauranger säga ”Ja, det var väl bra, men inte som på Sri Krishna the Baba”. Väldigt enkla smaker, men trevligaste personalen och 10kr per mättande portion. Tvärs över gatan ligger takrestauranger som tar 100ggr mer.

Man vardag är ändå vardag, och då äter vi antingen mat hemma (Nu med ugn med roterande grill-funktion!) eller så storhandlar vi på Elements mall och äter i deras food-court. Betalning sker kontant, för Indien är helt digitaliserat, men bara för personer som bott här i minst 182 dagar.

Och så denna gång en film med getter som vi möter på väg till jobbet. Som tyvärr stängt i några veckor för väl behövlig renovering. Men tråkigt att inte träffa kollegorna som jag rest så långt för att träffa.

Korta sammanfattningen är att man betalar en bråkdel för hus här mot i Sverige (Även om man jämför med lönenivåer) och då får man byggarbetare som inte bryr sig så mycket om det där med att cement gärna skal användas inom några timar efter att man blandat ihop den och då blir det sprickor i husen redan efter något år. Nog sagt om detta.

Reflektion

Det är ändå valtider, så jag kostar på mig att vara lite politisk idag. Vi var som sagt på kalas och där hamnade jag i samtal med en kvinna från Belgien som flyttade hit för något årtionde sedan. Vi pratade om för- och nackdelar med Indien mot Europa. Hon föreslog att vi inte skulle vara så bestämda kring det där med att åka hem efter ett år, och då tog hon upp det där med att allt är så praktiskt här. Hon kan, som småbarnsmamma, driva både startup-verkssamhet och träna inför marathon. Med städerska, möjlighet att anlita chaufför (Fast just hon körde hellre själv just nu) och allt annat så får man så mycket tid över. Barnens leksaker försvinner automatiskt från golvet och hamnar tillbaka på sina platser varje dag.

Jo, hon har ju rätt. I Beligen verkar inte förskolor vara gratis, och även med Stockholms-lyxiga heldags-dagis så tar barn ju trots allt en hel del tid och energi. Och med Europeiska pengar i Bangalore så kan livet vara så sinnessjukt bekvämt och enkelt.

Med chaufför, städerska, kock, frissör, everything-on-demand, läxhjälp och nanny till barnen och massage som avslutning så har vissa verkligen mer än 24h på sitt dygn. Och allt detta har man verkligen råd med med två svenska medianlöner. Och jag älskar att kunna besöka den här världen.

Men det är skillnad på vardag och fest.

Vem blir mina barn om de aldrig städat sitt rum? Vem blir jag om jag inte lagar mat eller plockar i ordning efter mig? Vilken sorts kollega blir jag om jag räknar med att någon annan skall ta hand om det jag inte vill och orkar? Och om det finns uppgifter som är under min värdighet och timpenning att göra, vad kommer min hjärna till slut berätta för mig om de personer i min närhet som gör dem? Kommer de vara lika mycket värda som jag?

Så tack, men nej tack. Jag är glad att ha fått en inbjudan till festen. Jag är glad att mina barn kommer få en inblick i hur överklassliv ser ut och känns. Men jag menar att karaktär byggs av annat än antal timmar man lägger på läxor. Det här kan aldrig bli min vardag.

Alla sanningar är redigerade

Så även denna dagbok. Men här kommer en lite mer djuplodande intervju med Nils om hans upplevelse av resan hittills.

D: Om du tänker tillbaks från när vi satt på Arlanda och precis skulle flyga iväg, hur kändes det då?

N: Lite pirrigt, jag minns inte att jag har åkt flyg förut.

D: Just ja, du var ju 2.5 år gammal sist vi flög.

N: Mm, så jag minns inte flyget, men jag minns efter och innan.

D: Vi flög först till Frankfurt, och sedan så flög vi hela långa vägen till Bangalore. Hur kändes det?

N: Mer nervöst än på första flyget.

D: Och varför tror du det?

N: För att jag skall till ett helt nytt land som jag aldrig har varit i och gå i skolan där.

D: Och hur var maten på flyget?

N: Njea, den var inte så god.

D: Nej, det var ju inte bra mat för dig, eller hur?

N: Nej

D: Sedan kom vi hit. Hur var det första veckorna här innan skolan började?

N: Najs

D: Vad tyckte du om maten? Kommer du ihåg vad du tyckte om maten precis när du kom hit? Om chilli, till exempel?

N: Inte så gott. För några månader innan så hade jag ätit megastark korv på Korvfestivalen.

D: Men vad tycker du om chilli nu?

N: Gott.

D: Och hur var det i skolan, om vi börjar med allra första dagen?

N: Pirrig. Och nervös.

D: När du kom hem, var du glad eller ledsen då?

N: Glad.

D: Men sedan, dag två, hur kändes det då?

N: Mer nervöst.

D: Ja, precis. Det var lite jobbigt, eller hur?

N: Ja.

D: Sade du något om att du var nervös för att det kanske skulle serveras äcklig mat?

N: Ja.

D: Men nu har du gått i två veckor. Har det serverats någon äcklig mat?

N: Jag har… tåligt maten… och på fikat har det varit Mariekex och ketchup, det var jättegott! Det är faktiskt gott.

D: Mariekex med ketchup?

N: Ja, det är jättegott!

D: Och hur är det med frukosten? Du sade något om ifall de skulle servera äcklig frukost. Men vad finns det på frukosten?

N: Choklad- och vaniljflingor eller jordgubbsflingor. Plus vattenmelon.

D: Och lunchen då?

N: Det brukar finnas vitt ris, och någon paneer, men det brukar inte finnas längre.

D: Nehe, var har du ätit då?

N: Någon annan gryta.

D: Så om du vill hälsa något till dina kompisar, eller till till Nils när Nils är vuxen, hur är det att komma till ett helt nytt land så här?

N: Jättenervöst…. Och pirrigt.

D: Så var det då jättenervöst i två veckor?

N: Ja, jag tyckte det, men det kan ta bara en vecka.

D: Är det fortfarande jättenervöst?

N: Nej.

D: Underbart! Tack så mycket, Nils.

I övrigt

Nils har äntligen hittat ett föremål i Indien som inte luktar något alls.

Inför Indiens 75-årsdag så spelar blandade orkestrar på gatorna.

Första skolveckan avklarad

Vardagslivet fortsätter….

Första skoldagen så promenerade Rebecka och jag från skolan bort till ett café och då såg vi detta bisarra träd. Det ni ser är alltså utväxter på huvudstammen som mest ser ut som en parasit. Resten av trädet ser ut som ett vanligt träd. Inte ens en lokalbo visste vad det hette annat än att blommorna är en viktig del i en Shiva-ritual. Jag förstår fullkomligt.

Och så kunde vi inte hålla oss från att åka en gång till till The Ananta för att fira / repa oss från första skol- och jobbveckan.

Videosamtal med Sverige. Inga mer postband med flera veckors leveranstid.

Reflektion

Idag vill jag skriva om det jag kallar för den Indiska Vänlighetskulturen. Den är tätt sammanvävd med den lite mer berömda Ja-kulturen, dvs att en Indier aldrig säger nej, på gott och ont.

Det jag lärt mig är att Indisk kultur lägger stor vikt vid harmoni. Och harmoni står i motsats till konflikt. Alltså undviker man konflikt. Som Svensk så känns det här ganska bekant eftersom vår konsensuskultur också gör att en Svensk gärna inte sätter ner foten och säger nej bara så där.

Och jag måste säga att jag verkligen gillar denna harmoniska vänlighetskultur, för det gör att livet i Indien är otroligt trivsamt. Byråkratin här må inte vara så digitaliserat blixtsnabb som i Sverige, men alla myndighets- och byråkratipersoner jag pratat med visar mig hela tiden till nästa steg, och inom en rimlig tid så är ärendet avklarat. Det finns en god chans att jag har ett indiskt ”personnummer” redan i mitten av nästa vecka.

Hyresvärden är en jättetrevlig person som är lösningsorienterad och mån om att vi skall trivas.

På kontoret jag arbetar så är det ett lugn och ett fokus med vänliga röster och alla försöker hjälpa varandra. Just atmosfären på kontoret var en inte helt oviktig del i varför jag ville arbeta här.

Och så avslutar vi med trafiken. Man kan inte prata Bangalore utan at prata trafik. Den är ökänd för att den är seg och strulig och alla tutar hela tiden. Men jag tycker inte att det är så illa. Vår Essingeled i Stockholm är inte superkul i rusningstrafik alla dagar. Och efter uppemot 50 taxiresor så har jag fortfarande inte sett någon förare som uttryckt otrevlig ilska eller någon större frustration. Biltutorna här har ett mjukare ljud än i Europa, och det går tydligt att höra skillnad på någon som tutar för att få uppmärksamhet och någon som är ilsk, och det är mycket få ilske-tut.

På det hela taget så är trafiken här väldigt mycket så som cykeltrafiken är en vardagsmorgon vid Hornstull. Ja, det är lite trångt. Ja, det kräver lite uppmärksamhet. Ja, ibland så strular det till sig lite och någon ropar till lite högre. Men är man bara i känslomässig balans själv så är det inget att jaga upp sig över.

Och den tanken känner jag genomsyrar hela min upplevelse av Indien hittills.

Skolstart!

Då var årets sommarsemester slut, och skolan börjar.

Sedan sist har vi varit ute på en del äventyr, men lika mycket gosat in oss i vår nya vardagsmiljö.

Vi börjar med vardagsmaten. Vi bor i det huvudsakligen vegetariska södra Indien, och den ”vanliga” matbutiken närmast oss säljer inget kött alls. Men runt hörnet ligger ett slakteri som säljer kyckling och lamm/get. Stackarn på skärbrädan nedan levde bara en kvart innan bilden togs, och är fortfarande varm. Till och med jag som styckat hundratals fåglar hajade till lite på den känslan. Men jag kan säga att den inte dog förgäves. Den har säkert bott i en bur lite mer än vad den skulle gillat, men den har verkligen fått växa till sig i naturlig takt och hade helt annan smak och konsistens än till och med de Svenska Bosarpskyklingarna som jag annars älskar.

En annan vardagsrutin som jag tagit mig an med viss tveksamhet är ett Amazon i toppform. Detta paket beställde jag någon gång efter 14, så fyra timmars leverans. En morgon klockan 8 fick jag veta att jag kunde få mina saker innan 11….

Vårt största äventyr var ett besök till Nandi Hills, ett måste enligt alla guideböcker. Nandi Hills är en kombination av vanligt turistmål och pilrimsresamål, något som verkar ganska vanligt här. Rent konkret är det en jätteklippa som höjer sig över omgivningen med ett halvgammalt fort på toppen, kombinerat med ett aktivt tempel.

På resan dit så fick vi en första känsla för geologin. Som jag förstått det har södra Indien bland den äldsta markytan i världen och det vi ser här är gammal granit som bara slipats av regn och vatten under jättelång tid. Inga istider, inga vulkaner, inga nya berg som kommit upp till ytan.

På andra platser i Indien blir det ännu mer extremt som på den här bilden från Hampi några tiotals mil norr om där vi var.

Väl på toppen så var det fikadags. I en värld där allt är annorlunda så lev ett mariekex, bakat med exakt samma recept som i Göteborg en liten stund av lugn. Livets små saker…

I vanlig ordning var det mer än en grupp som ville ta foton med oss. Det spännande är att det aldrig händer i det ”vanliga” Bangalore. Bara när vi är på turistorter eller andra speciella platser. Nedan en basketspelare som var där med sitt lag.

Men den största upplevelsen var aporna. De lekte i elledningarna och var hyggligt aggressiva när de såg vår klase bananer. Efter lunch så vaktade vi inte en stängd smoothieflaska så noga, och den stals, öppnades och dracks snabbt upp, med förvånadsvärt bra teknik till livliga hurrarop från oss allihopa.

När vi kommit hem, så var det dags att ladda inför skolstarten, och det görs bäst med Minecraft.

Och så inläggets obligatoriska kossa. Denna gång en flock som vallas förbi gatan där vi bor.

Reflektion

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag tänkt mycket på infrastruktur här i Indien. Vad finns under det som syns på ytan, både rent konkret, men också i samhället. Och hur skiljer det sig från Sverige. Så, dags för lite funderande och spekulation. Vi får se hur väl det här inlägget åldras.

Men vi kan börja konkret. Den här bilden visar ganska tydligt en skillnad mellan Indien och Sverige. Det är en liten väg mellan några bostadshus som grävts upp för att lägga ner någon form av rör eller ledning.

Det vi ser är den lerjord som Bangalore till största delen byggs på, och sedan ett gruslager som är några få centimeter tjockt, och så till slut ett lager asfalt.

Mitt minne säger mig att det inte är så här vi bygger väg i Sverige. En snabbkoll (Rätta mig om jag missförstått) visade att en Svenska väg har över 40cm av olika gruslager under sig för att sköta dränering och se till att inget rör sig. Nu har vi förvisso tjäle i vår mark, men här har de monsunregn och inget system med dagvattenbrunnar. Och det här är ett genomgående tema jag ser, tyvärr. Det saknas en solid grund i så många saker.

Jag har fått veta att Bangalore till stor del inte är ordentligt detaljplanerat, utan mest vuxit. Vägnätet, sophämtningen, vattnet och elen är alla gravt underdimensionerade. Samhällskontraktet är svagt och man bryr sig inte om det som ligger utanför den egna tomtmarken. Villor som kostat flera miljoner svenska kronor att bygga ligger vägg i vägg med en soptip, diket utanför är igenslammat och trotoarens stenar ligger snett och vint. Alla dessa problem skulle bara kosta växelpengar för de boende att låta fixa, men det gör man inte. Jag tror det var vår hyresvärd som sade ”Varför bry sig? Det blir bara nersmutsat igen i morgon.” och ”Ingen politiker i Indien försökte någonsin göra något annat än berika sig själv. Men i år är det valår, så då kommer vägen utanför att asfalteras.”

Jag drar paralleller till ett annat problem jag ser här. Indien är ju ökänt för en kultur där man säger ja, och gör precis och exakt det man bir ombedd, vare sig det är logiskt eller inte. Alla hus ser väldigt fina ut när de är nya, men de flagar och spricker snabbt.

På de flesta större offentliga toaletter jag varit på så finns det en person som i princip jobbar heltid med att städa bara denna toalett. Denna person kommer pliktskyldigt moppa golvet regelbundet, men vad hjälper det när avloppen, väggarna och alla hörn är ingengrodda med illaluktande smuts? Och när allt är slitet och luktar illa, varför skall man då bry sig?

Men allt är inte mörker och lera. På vägen till där jag nu sitter och skriver så gick vi genom ett bostadsområde med vad som tydligt var villor för den övre medelklassen. Där såg vi ett antal hus som tydligt på egen hand fixat sin trotoarbit. Och ett dussin gatustädare gick och sopade gatan för att hålla den någorlunda ren. Tvärs över stora gatan vi bor är ett liknande område där det också är tydligt att det gemensamma tas om hand om, i alla fall lite gran.

Så min sammanfattning är att ja, mycket i Indien är billigt, men tyvärr så ser man tydligt var besparingar gjorts, och det är inte bara i låga löner.

Men så har vi ett undantag. Mobiltelefoni och mobilt bredband. Här har vi en tjänst som är genomgående minst lika bra som i Sverige, och kostar en bråkdel. Hur kan det funka? Min gissning är att just mobiltelefoni just inte kräver så mycket till infrastruktur. Det måste finnas hus som är stadiga nog att bygga mobilmaster på, vilket finns, och ström som inte stängs av längre än att ett reservaggregat kan fylla i luckan.

Så nu är det verkligen tydligt för mig varför Europa i stort ligger efter med digitala betalningar och liknande tjänster. Mobil teknologi är verkligen en teknik som går att bygga utan att så mycket annat byggts innan. Och när andra system funkar dåligt så blir värdet av att anamma just denna teknologi väldigt stort för varje individ.

Så äntligen är lägenheten ”klar”

För bara några veckor sedan så öppnade Ikea i Bangalore, och i går gjorde vi det obligatoriska besöket. Både för att äta maten och för att handla några saker som inte vanliga butiker här verkar ha, typ knivställ.

Jag har hört att köerna ringlade sig långa på öppningsdagen, och det är tydligt att Svensk design lockar, för det var knökfullt.

Till slut så fick vi i alla fall vår mat, och den smakade som väntat, dvs ganska genomsnittligt, men bra med tanke på priset. Faktiskt kanske till och med lite bättre än i Sverige. Jag reagerade på det här på Burger King för några dagar sedan. Eftersom de slänger i mycket mer kryddor i all mat här, även hos de internationella kedjorna, så smakar även skräpmat faktiskt lite bättre.

Men åter till lägenheten. Idag kom sakerna vi beställde och nu har också lägenheten hittat någon form av harmoni utan synliga flyttkartonger. Och lakan i ren bomull. 😀

Så, äntligen får ni se hur vi bor. Ett Svenskt hem i en Indisk lägenhet.

Nu har vi landat

Indien är klart och tydligt ett digitaliserat land. Utan en smartphone med mobiluppkoppling är man minst lika handikappad som i Sverige. Konceptet ”Kan du ringa mig en taxi?” besvaras med ”Men beställ en i appen…” och trots den enorma vänlighetskultusen som jag tänkte skriva mer om senare så är det i detta fall helt rätt svar. Det finns i princip bara ett sätt att beställa taxi här, och det är via smartphone. Som tur är kostar ett familjeabonnemang med 3 sim kort och obegränsad data 217kr/mån för alla tre, och då ingår Amazon Prime, någon form av Disney+, och Netflix.

Så häromdagen aktiverades våra sim-kort och nu är vi fria och har landat på riktigt. Några grannar lagar och levererar mat om man beställer minst 5h innan. Så det har vi gjort några gånger.

För att fira våran nyfunna frihet bestämde vi oss för att åka till ett av de största vattenlandet i den här delen av Indien.

Första steget var att vänta på en taxi, och då upptäcktes vi av en flock av fjärilar som var väldigt nyfikna på oss. Min magkänsla sade mig att de här fjärilarna helst äter rutten kött och att det gillade doften av svettig nyanländ Europé. Någon som vet något om dessa?

Wonderla självt var rejält tilltaget med en massa kreativa rutschkanor och olika lekområden. Ett enorm vågbasäng var helt klart höjdpunkten och lite bra övning tills vi åker ner till kusten senare i år. Dessutom var det kul att se hur många rejält vuxna människor som riktigt hängav sig åt vattenlekarna. Ingen nordisk hipster-reservation här inte.

Photo by Frank Bienewald

Men.

Här har man en helklädd badkultur utan en duschkultur. Förvisso har de benhårda regler på att kläder måste vara ren syntet, men när ingen nakenduschar innan de byter om, och kanske att det fuskas lite med underkläderna. Så tyvärr så var vattnet i det första lekområdet som var både det roligaste och populäraste inte så rent alls.

Och två blonda lintottar var tyvärr för svårt för vissa att hålla fingrarna borta ifrån. Mindre nyp i kinderna, men desto mer att bara ta tag i deras armar för att flytta in dem för ett foto. Jag skall erkänna av att jag njöt lite av att läxa upp mer än en om vad kroppslig integritet betyder, men det blev arbetsamt i längden.

Så sammanfattning: Vågbasängen var ren och kul. Resten var antingen för avancerat eller för otrevligt för att någon av oss skulle kunna slappna av ordentligt.

Men, sedan hände det…..

Det fans inte plats för oss i det stora hotellet vid vattenlandet, så jag bokade något annat som var lite i dyraste laget, men såg fräscht ut och låg tillräckligt nära. Men jag hade inte riktigt förstått vad det var jag bokat. Jag trodde att det var en fristående bungalow på något hotell en bit ut i skogen.

Nej, nej. Inte då. Jag hade bokat ett komplett och eget skryt-sommarstuga med bananodling, halvstor pool, minigolfbana, eldstad, lekpark, sköldpaddsdamm och personlig restaurang. Jag låter Nils förklara:

Det ni ser ovan var huset och ”tomten” som kanske tog upp 10% av markerna. Det här var som sagt lite i det dyrare laget, men vi satte oss ner och gjorde en budget och vaska de fram pengarna för att kunna åka hit ett dygn i månaden. Så om ni kommer hit och besöker oss så är det hit vi tar er. Huset har nämligen två rum och det kan bo 4 personer i varje rum.

Ja, personlig restaurang ja. Det var bara just nu när den är stängd för renovering. Normalt så är den öppen för allmänheten. Och oj, vad den kocken kan laga mat. Nu förstår jag vad Indiska mat skall vara. Här är en av mina indiska favoriter ”Baby Corn Manchurian” som typ är friterad minimajs i sweet chilli, glufsades ner i ett naffs av alla fyra. Omdömet när alla rätter ätits upp: Minst lika bra som favoritpizzerian hemma.

Efter maten så var det bara att slänga sig i poolen igen. Inget säger tropikerna för mig så mycket som varma nattbad.

Nu är vi hemma igen, och sitter faktiskt i lägenheten under våran. Utan att tråka ut er med hela historien så fick vi ett annat, större, rum än det vi bokat för de höll på att avsluta renoveringen av vårt rum. Men det större rummet hade inte luftkonditionering som utlovat. Ägaren gav oss då valet att behålla det större rummet om vi ville till samma kostnad, och låta installera både luftkonditionering och kombinerad tvättmaskin/torktummlare för en mindre investering från vår sida. Så handpenning är lagd och nu håller de på att avsluta installationen av luftkonditioneringen.

Vi har också varit och handlat, och då kan man titta lite på fruktpriserna. Citrusfrukt: 10kr/kg, Äpplen: 24kr/kg och uppåt.

Och en avslutande reflektion

Varför åkte vi hit? Eller, varför drev jag på att vi skulle åka hit? Det finns flera anledningar.

Den första och enklaste: Jag är personalansvarig för ett dussintal personer i denna stad och har inget egentligt ansvar för något annat i mitt företag. Trots att jag kan leda på distans, så är det verkligen jättemycket lättare om man regelbundet träffas fysiskt. Gärna flera gånger i veckan. Och så ser det bra ut på mitt CV att riktigt cemtentera min tvärkulturella kompetens.

Den andra handlar om barnen. De kommer få lära sig hur det är att interagera med en annan kultur med allt vad det innebär av språk och beteenden. Och eftersom den Indiska kulturen och det Engelska språket är vad det blev, så kommer de förstås lära sig dessa på djupet. De kommer också få lära sig om klassklyftor på ett sätt som är svårt att synliggöra i Sverige. De kommer lära känna snickarlärlingarna som jobbar långa dagar i snickeriet tvärs över gatan och mannen som skruvar isär skrivmaskiner och eldar bort kabelisolering över öppen eld för att sälja skroten som ren metall.

Men, de kommer också få uppleva en guilty pleasure som jag själv har burit med mig sedan jag var liten, men gärna håller för mig själv. De kommer få uppleva hur det är att tillhöra den riktiga överklassen. Hur är det att gå och veta att man har råd med precis allt man ser. Att bo i hus med betjänter i plural. Att vara välkommen och uppskattad precis överallt. I stora portioner tror jag det är otroligt destruktivt. Men i små portioner är det väldigt, väldigt, trevligt. Både för barn och vuxna.

Andra dagen i Bangalore

I Indien är alla jättetrevliga och hjälpsamma. Och allting blir faktiskt gjort, bara lite långsammare än i BankID-Sverigen.

Så det blev en ganska lång väntan på att en chef skulle dyka upp på mobilbutiken för att kunna skriva in manuella papper då det nya digitala systemet de har inte funkar med Europeiska pass. Chipspåsar kostar 1kr, så vi hade det ganska trevligt ändå. Vi har fått det bekräftat och lovat att mobilerna börjar funka i morgon. Vi får väl se….

Medans vi väntade så passerade en kossa som hade artigheten nog att gå tillräckligt långsamt för att kunna fotograferas. Jag tror att detta var kossa nummer 10 vi sett hittills, om vi bara räknar de som gått på de faktiska vägarna.

Lägenheten vi skall bo i håller på att renoveras, så vi checkades in i grannlägenheten som är tokfräsch, och vore det inte för att den saknar luftkonditionering så hade vi nog gärna behållit den. Just nu är det 20-28 grader som det varierar mellan under dygnet, så vi kommer ha det svalare än er kommande vecka. Så ingen nöd på oss.

Vi har också gjort vår första mathandling, så vi har frukost till i morgon. Inklusive minibananer som är jättegoda. Frukt, grönsaker och ris kostar 1/8 av vad de gör i Sverige, utom äpplen som är dyra.

Nu saknar vi egentligen bara ett smidigt sätt att transportera oss runt stan, och ett lokalt gångbart betalsätt, så kommer det här att ganska snabbt bli vad som verkar vara en ganska trivsam vardag.

Första dagen i Bangalore

Ja, så här i början blir det lite fler inlägg. Och i morgon skall vi till lägenheten första gången, och kanske att vi orkar svänga förbi skolan, så räkna med ett rejält bildgalleri då.

Men idag var det lugn och ro och att landa som gällde. Så hur gick det? Till ingens förvåning så gjorde vi saker hela dagen.

Som ni såg i förra inlägget så sov vissa av oss till halv två, lokal tid. De av oss som inte sov gjorde lite research och upptäckte att det finns en Mc Donalds bokstavligen runt hörnet från hotellet. Så sagt och gjort så promenerade vi (”Här förstår ni, så finns inga övergångsställen.. Man väntar tills det blir bilkö och sedan bara går man…. Nej, trampa inte i den pölen, det kan vara bajsvatten.”) dit för att äta brunch. Efter en natts sömn, så var dessutom både energin tillbaka och de konstiga dofterna inte så påträngande.

McDonnalds i Indien: Tycker man om friterad kyckling är allt sig likt. Tål man inte gluten eller nötter så gör man sig icke besvär. Så det kommer vi inte behöva göra mer. 😛

Med ny energi så ville vi inte bara sitta av dagen, utan i alla fall göra något. Vi bokade en taxi för att skaffa Indiska mobilnummer (Spoiler: Just det går inte att göra på en söndag), besöka en stor galleria med en arkadhall för att ha lite roligt, och kolla in om de andra globala kedjerestaurangerna kunde funka bättre för oss (Spoiler: Det gjorde de).

För övrigt måste jag säga att vårt Indien-bingo går ganska bra hittills. Vi har sett inte mindre än tre kossor på stora huvudleden, och en hel familj med bäbis på en och samma motorcykel. Skriv gärna i kommentarerna vad som ni mer tycker vi skall lägga till för att få ett komplett ”Indien-bingo”.

I övrigt

  • Barnens skola har en app. Den är ganska dålig, men fortfarande 10ggr bättre än Skolplattformen.
  • Chefen för en bananbutik hade en rakad skäggväxt, basröst, en färgglad och självklar femme-presentation som hade gjort vilken mello-presentatör som helst avundsjuk. Jag blir nyfiken på hur synen på kön är här i Indien, lite mer på djupet.
  • Vi ser verkligen inte ut som lokalbefolkningen. Och det tycker lokalbefolkningen är jättekul. Minst tre groupie-foton hittills, och Nils fick en ros av ung kvinna utanför flygplatsen.

Planen i morgon

  • Skaffa indiskt familjeabonnemang med obegränsad surf, för 200kr/mån, inklusive Netflix, Disney+ och Amazon?
  • Flytta in i lägenheten.
  • Besöka skolan och beställa uniformsskor till barnen.