En resa
This blog was written in Swedish for the benefit of our friends and family back in Sweden. But we met many kind souls along the way and I wanted to summarise our experience with a selection of the pictures that we took.
And that was all.
Thanks and best wishes!
Så var det dags att avsluta denna blogg. I skrivande stund så har vi alla gått tillbaka till skola och jobb. Allt är uppackat i lägenheten, kaklet bakom badkaret är skrubbat och alla förråd är genomgångna och ompackade. När vi åkte var vi fortfarande en småbarnsfamilj. Men den tiden är en gång och för alltid över och när vi nu flyttar in tog vi chansen att ömsa skin litegrann.
Sommaren blev en fortsättning på nomadlivet och bodde mest i Bjursås och Kisa. Rebecka var fortfarande student, jag hade ju sagt upp mig från Nextory och tog en rejäl paus innan jag började nytt jobb nu på hösten. Och lägenheten lät vi hyra ut nästan hela sommaren. Så när folk frågade hur jag mådde så svarade jag lite skämtsamt: ”Inget jobb, ingen bostad, men en lovande framtid”.
Direkt från flygplatsen så åkte vi till Bjursås för att vädra ut stadsluften ur våra lungor och påminna våra barn om att deras värld inte består av att bo instängd i en lägenhet i en storstad.
I Indien är det folk överallt och allt är lite nedskräpat om ingen går och plockar upp. Så för att maximera kontrasten så vandrade vi upp i fjällen i Grövelsjön. Det blev till och med lite snö för att riktigt chocka oss tillbaka till Sverige.
Ja, det finns inget mer att säga….
Efter nästan 7.5 år på Nextory var det dags att ta farväl. Ett midsommarfirande av episka proportioner för alla Europeiska kontoren blev ett bra avslut.
Efter ett par veckor i Bjurs var det dags att åka söderut till Kisa och hälsa på släktingar där som vi inte träffat på över ett år.
Släktkalas, konsert med Grannen Måns och Allsång med E-type och Mariette.
Och där hade väderprognosen lovat hällregn hela tiden vi skulle vara där, men riktigt så illa blev det inte. Men mer hantverk och mindre badande blev det…
Fredagen den 11 Augusti så kom till slut hela familjen hem till vår lägenhet.
Och Stefan och jag passade på att trotsa normen genom att helt oironiskt gå på en Hov1-konsert. Jag hörde inte en ton av någon av melodierna och knappt ett ord av de på scenen sade/sjöng för några tusen tonåringar som kan alla texter överröstar lätt ett högtalarsystem även av denna klass. Precis vad jag vill ha om jag går på konsert.
Också… mobiltelefoner…. jaja.
Ja, med det så var denna blogg slut. Jag skall skriva ett sammanfattande inlägg på Engelska till mina Indiska kollegor och vänner, men annars är det farväl och adjö. I alla fall till nästa gång… 😛
Då var vi åter på Svensk mark, och har checkat in på ett av hotellen på Arlanda… Men låt oss gå tillbaka till där vi sist lämnade…
Vi börjar med det hemtama. Gatuhundar har ett ganska dåligt rykte, men de i Bangalore startar verkligen inte bråk utan är riktigt trevliga. Vi kommer på riktigt sakna dem allihopa, inte bara de på vår gata. Den lite slankare mörkgrå har vi sett växa upp från liten valp. Dessutom så var det en annan liten valp på besök, men den såg vi bara en gång. Vi har också sett några av mina favoritblommor på vägen till jobbet med. Och kalvarna som oftast står bundna längst vägen när vi passerar var ute på grönbete.
I slutet av Maj så fyllde Isak år. Vi bestämde oss för att kombinera födelsedagskalas med ett hejdå-kalas eftersom vi inte träffat så många av hans klasskompisar och deras föräldrar. Barnkalas kan vara helt stressfria om man köper in tillräckligt många tjänster. Vi kunde helt enkelt kliva in och allt var färdigt och klart, men så här mycket pengar kommer vi inte lägga på vanliga födelsedagskalas mer. Men roligt var det!
Jag har ju skrivit en del om hur höstregnen kommer tillbaka. Ämnet är inte helt uttömt, för en dag kom det en riktigt storm. Jag hade tidigare märkt att det är väldigt svårt att få tag på en taxi när det är regn eller risk för regn. Så den här dagen sökte jag en taxi lite tidigare än vanligt. Men efter 40 minuter hade jag inte fått något napp och jag insåg att det inte var värt att vänta längre. Se den stackars ambulansen i trafikstockingen.
Regnet hade avtagit lite så jag fick en ganska trivsam promenad hem. Det är ju så att Indien är en kvällskultur och även i regnet så gjorde svalkan att staden kändes mer levande än jag är van att se den.
Och så lite blandade bilder från de sista veckorna. Isak på studiebesök till något biologicenter. Några favoritplagg som nu är lite mindre hela än när vi kom. En samling av alla de enliters yoghurtburkar som vi köpt och ätit. En reklambild för barnens skola där Nils är med. En uppeldad och rostig motorcykel. Och den traditionella indiska farvältårtan på min sista dag på jobbet här.
Och så lite högläsning…
Efter några turer fram och tillbaka så blev det en spontan farvälmiddag med några av Nils klasskompisar och deras föräldrar som vi träffat ganska många gånger under året som gått. Och inte bara blev det en farvälmiddag, men de genomförde också en traditionell ceremoni från Karnataka som används för att riktigt hedra dem. Och Rebecka fick en kaftan i rent glimmande guld…. (Alltså, inte äkta guld. Så rika är inte de vi hänger med… tror vi. Fast han som betalade hade en cinematiskt tjock rulle med sedlar i större valörer än vad som trycks nuförtiden). Alla orkade dock inte med hela kvällen….. 😀
Dagen efter var det dags för en till farvälfest, denna gång med ett gäng svenska familjer, vissa vi träffat tidigare och vissa vi inte träffat förr. Temat var midsommar, och det var imponerande vad folk hade i sina förråd och tog fram….
Dagen efter midsommarfesten så åkte vi tillbaka till Goa för tredje gången. Alla påpekade hur varmt det skulle vara i Goa nu, men med hotellrum mindre än 5m från poolen så tänkte vi att det är inga problem. Och det var det inte, men poolvattnet var nog aldrig under 30 grader och en eftermiddag var det uppe kring 38 grader. Så det blev inte så mycket långsimning. Men som ett sätt att slappna av riktigt på djupet var det perfekt.
Efter Goa så var det bara tillbaka till Bangalore i ett dygn för ytterligare en farvälmiddag med några för detta grannar och sedan resan hem.
Allt detta farvälandet märkte vi efter ett tag påverkade barnen som av och till berättade om hur de kände väldigt många och motstridiga känslor samtidigt.
Planet gick klockan 1 på morgonen, så i Goa hade vi vridit allas vårat dygn. Så middag på flygplatsen åt vi efter midnatt… inte riktigt som vi brukar göra saker… Men resan gick jättebra, och till slut så landade vi på Arlanda och åt på sushi-restaurang. De få extraslantar vi betalade för extra benutrymme var så värt det!
Så var det dags för en av de sista reflektionerna, och den handlar om hur det kändes att landa i Sverige, så här första dagen.
Ja, det kanske är ytligt, men den stillhet som Sverige har betyder något för mig. Och den kommer i flera former.
Dels är det väldigt mycket tystare. Vi bor på ett hotell precis vid flygplatsen. När jag skriver detta så ser jag startbanan precis utanför mitt fönster, men jag hör inte ett ljud. Poolen är på hotellets baksida, och där hördes inte heller ett enda flygplan eller en enda bil, fast man såg de stora parkeringshusen bara en bit bort. Sushin vi åt var mitt i Sky City i det stora öppna Arlanda. Och där kan man inte kalla det tyst, men fortfarande många decibel under hur det låtit på motsvarande plats i Bangalore.
Det andra är den kvalitet vi betalar för i allt som finns runt omkring oss, som jag nämnt några gånger. Ett välgjort rörmockeri och kakelarbete på en offentlig toalett gör att några få städbesök om dagen håller pisslukten borta. Bygger man det dåligt (Och kanske visar lite mindre respekt som besökare) så hjälper det inte att ha en person som moppar golvet nonstop för det blir fortfarande inte en trivsam plats med acceptabel doft. Det mesta i Europa kostar 7ggr vad det kostar i Bangalore, men man får verkligen vad man betalar för också…
Och det sista har inte ännu testats, men jag gissar att chansen att jag behöver ta ett kliv åt sidan i morgon för att inte trampa i en bajsblöja är ganska liten. Bara ytterligare en sak mindre att hålla i huvudet så att ens inre kan bli en stillsammare plats, eller att man över huvud taget orkar gå utanför dörren. Till alla som tror på att den fria marknadens hand kan lösa allt, tänk på att den oreglerade fria marknaden gillar när det ligger bajslöjor på gatorna.
Så vad kommer jag sakna?
Att vara väldigt rik är väldigt trevligt, så är det. Och trevliga kollegor kommer jag sakna. Och att ha sina barn i en skola med 18 elever per klass med två högutbildade heltidslärare kan heller ingen förälder säga nej till.
Men så var det boendet. Vi valde att bo ”enkelt” vilket var väldigt lärorikt för det är typ så här den genomsnittliga människan i världen bor. Men det har gjort våra barn till vad som inte är helt olikt fängelsekunder i ett år. De blev bra på Minecraft och programmering, och över en timme läxläsning om dagen har gjort dem akademiskt urstarka. Men det är inte en värdig bardom, enligt mig. Så ”nästa gång” blir det ett mer barnanpassat boende, även om det kostar mer. Men pengarna som blev över gjorde att vi kunnat bo på kungaslott på semestrarna.
Och de Indiska arbetstiderna (10-18.30) har varit speciella. Som tur är har Rebeckas studier gjort att hon haft tid och ett uppdämt behov av att laga mat, för jag har inte lagat många måltider detta år. Men de sena förmiddagarna gjorde att vi kunde ta en nästa entimmes promenad tillsammans varje morgon (Hade varit trevligare med mindre avgaser och ruttna kyklinginnälvor, men man tar vad man får). Tillsammans med ett dagligt styrketräningspass med PT har det gjort att vi båda är i vårt livs form, både fysiskt och harmoniskt.
Just ja: VAB kan jag till slut prata om. Nils hade inte en enda sjukdag under hela skolåret och fick diplom och presentkort av rektorn. Isak var sjuk en gång med en ganska seg feber så han var hemma hela 4 dagar vid ett tillfälle. Jag hoppas att det här är för att våra barn nu är större och inte bara klimatombytet. Vi får se…
För att dela med oss av en dans som Nils var med och framförde. Under skolåret har skolan arrangerat en enormt populär cricket-turnering för lag bestående av föräldrar och personal. Vi har inte varit med tidigare, men ett antal lag har spelat nästa varje helg sedan Oktober.
Idag var det final, och då hade de både cheerleading och dans i halvlek (Vilket var den Nils var med i). I vanlig Indisk stil så började det hela med en välkomstceremoni som till sin längd och antalet personer som skulle fram inte var helt olik en viss kröning för några veckor sedan.
Men, nu har jag tvingat er läsa så det räcker, här är filmen som utlovades:
PS. Kontoret här ordnade en liten avtackningslunch och restaurangen insisterade på att bjuda på tårta. Så jag passade på att visa Rebecka hur en firningstårta äts här i Indien…. 😛 Givetvis så förstod hon direkt och kunde ge igen.
Då är det två veckor kvar av skolan och tre veckor tills vi kommer hem till Sverige och livet som en hemflyttad familj utlandssvenskar.
Senaste inlägget skrevs på den låååååånga tågresan från Bangalore till Goa. Men vi öppnar med ett hopp tillbaka till dagen innan och låter Nils presentera hotellrummet vi bodde i innan vi åkte.
Den dagen besökte vi också det enorma ISKCON-templet (Mer kända som Hare Krishna). Där gjorde vi det berömda mässandet och gick de 108 stegen och för att komma in i ett tempel helt täckt i guld och takmålningar. Tillbaka på hotellet åt vi en episk Sunday Brunch som Isak har pratat om sedan dess….
Goa var som väntat. Inga nyheter där vilket var precis vad vi ville ha.
Tillbaka i Bangalore så har de vårregnen börjat komma lite mer ordentligt och grönskan har kommit tillbaka efter att det varit ganska savann-likt i några månader. Då passar man också på att baka rågbröd på rågen som man låtit flyga hit, och gör en förvånansvärt god ostkaka på den indiska färskosten paneer. Det gäller att veta vad som är viktigt här i livet.
Promenadvägen till jobbet har alltid något nytt att visa upp. Denna gång har det flyttat in killingar. Och några barn på sommarlov (Indiskt sommarlov är April/Maj) har också upptäckt att vi går förbi deras hus varje dag och möter oss med glada tillrop och nyplockade blommor. ”Hello Auntie! Hello Uncle! Bye Auntie! Bye Uncle!!”
Vi behöver också ta med en bild på den enorma Jesus vi går förbi nu när de gallrat träden framför så att man ser den….
Och den tillitsövning som alla hundar gör när de helt ogenerat lägger sig att sova mitt på trotoaren. Men här skulle ingen drömma om att trampa på en stackars hund eller krocka med en kossa, så det är helt motiverat att ligga och sova så här.
Isak och Nils var med i en simtävling mot de andra internationella privatskolorna. Åldersindelningen var ganska grov, så Nils tävlade mot femteklassare och hade lite svårt att mäta sig. På bara 50 meter så kan muskler kompensera för brist på teknik. Men Isak knep i alla fall ett brons i stafetten och fick medalj av rektorn.
Isaks klass hade dessutom en uppvisning om Mindfullness för hela skolavdelningen.
Vi har lite brist på barnvakter här (Ja, om man inte räknar de legioner av nannys man kan anställa, förstås) så Rebecka och jag har inte gjort så mycket på egen hand på kvällarna. Men Bangalores första restaurang med stjärnambitioner har den goda smaken att servera lunch. Så vi har ätit den sort lunch man får när Indier, tränade på 3-stjärniga restauranger i Europa, kommer hem och gör fusion.
Ja, det var så subtilt och gott som det ser ut. Ja, myrorna är fire ants och smakade därefter.
Precis när vi tänkt att vi nog gjort det mesta vi kommer göra här så kom en före detta kollega förbi kontoret och bjöd till ”threading ceremony” för hennes 6-åriga son, vilket motsvarar ungefär vårat dop.
Dryga 5 timmars resa från Bangalore var det rent ut sagt nästgårds med Indiska mått mätt. I samma område ligger Hampi var världens näst största stad efter Beijing på 1500-talet, och enligt vissa den relativ sett rikaste staden som någonnssin funnits. Templet som ser ut som en kärra är en riktig cliche i allt turistmaterial här.
Så vi ringde vår favorittaxichaufför (Som har en bil vi kan ha både säkerhetsbälte och bilkuddar i), fyllde på med åksjuketabletter och…. håll i er nu… bokade rum på vad som fram till 1996 var det kungliga slottet för Maharajan av Sandur. Jag låter bilderna tala för sig själva.
Den röda leran är järnmalm som är den stora industrin i denna del av landet.
Hampi var över förväntan. Efter några besvikelser med turistmål som varit nedgångna och alldeles skräpiga så var det här något helt annat. Väl bevarat (Inte så svårt när det mesta är byggt i solid granit i golv, pelare och bjälklag), fräscht och rent så var det en riktig höjdare, trots 40 grader och sol.
Så var det till slut dags för threading ceremony. Jag skall erkänna att vi inte riktigt förstod så mycket av själva ceremonin. Den började dessutom redan klockan 6 på morgonen, men alla gäster var inbjudna till mitt på dagen, så vi var mest med på sluttampen och festlunchen efteråt.
Här ser ni också den traditionella Sydindiska maten (ris tillkommer). Lätt, nyttigt, smakrikt och mättande, men lite arbetsamt att göra 5+ såser till varje måltid.
Och vi avslutar med lite blandade bilder från vardagen, de flesta tagna av Nils och Isak. Läxor, iPads och hemlevererad mat är på gott och ont en stor del av livet för familjer här i Bangalore.
Och sist en bild på de vägar som vi åkt hittills här. Till detta kommer en flygresa till Malvan och Chivla Beech.
Mars var en av de mindre händelserika månaderna här. Inte så många lediga dagar, men sommarvärmen börjar komma in. Vi har också haft årets första regn, och det kommer dra igång lite ordentligt under April, samtidigt som temperaturerna stabiliserar sig kring 30+.
Men morgonpromenaderna har inte varit något problem än, vi är bara lite svettigare än förrut och märker att vi dricker mycket mer vatten nu. Korsdrag, takfläkt och lite luftkonditionering på nätterna gör att vi fortfarande håller oss i den där ”perfekt sommardag”-zonen som Bangalore levererar så stabilt på.
Men det här är Indien, till och med en händelselös månad behöver inte skämmas för sig.
Det började med farvällunch för en kollaga som slutar. Och då insåg jag på riktigt något jag haft på känn förrut. Det fins två sidor av Indier. På samma sätt som Svenskar är kända för att vara kyliga och reserverade, tills de blivit bekväma av sig (Med eller utan alkohol) och då kan bli både högljudda och skräniga, så har Indierna samma tvådelade personlighet. Jag utvecklar i reflektionen på slutet.
Närsta händelse var två idrottsdagar på skolan, på lördagar. Först en för Nils och de äldre barnen, och två veckor senare för Isak och de yngre barnen. Med ceremoni värdig ett olympiskt spel så drog det hela igång.
Efter att alla barnen tävlat färdigt, medans de räknade ihop poängen, så hölls en löptävling för föräldrarna. Det visar sig att ben som är en decimeter längre än de flesta andras, och lite mer benmuskler från dagligt gymmande faktiskt gör skillnad. Så både Rebecka och jag tog hem guld i föräldrarklassen på Nils dag. På Isaks dag så lyckades jag försvara min plats, och besegrade dessutom skolans danslärare som annars utklassade alla andra lärare i lärarklassen.
Den här gången hade det tyvärr dykt upp några mammor som faktiskt kunde springa, så Rebecka fick nöja sig med en fjärdeplats.
Efterråt så gick vi till en restaurang i närheten och hängde med den grupp föräldrar som vi umgåtts ganska mycket med under tiden här.
Vi har också målat lite. Barnen var på ett kalas med måleritema, och på Internationella Kvinnodagen hade vi en aktivitet på jobbet där vi skulle måla en bild som symboliserade jämnlikhet.
Indien fortsätter ju också med att inte be om ursäkt för sig med sin ganska köttiga närvaro. Inför regnsäsongen så grävs alla avlopp / diken (De är samma sak) ut, och då lägger man sörjan på vägen. Några veckor senare kommer någon och skottar bort den. På de improviserade soptipparna längs vägen så tänder man eld på skräpet med några veckors mellanrum, och med värmen så gör en stackars hund vad den kan för att släcka törsten och hålla svalkan.
Och så har vi nog nått Bitcoins topp nu, när man kan köpa säckar med ”Bitcoin gold”. Vad det faktiskt var i säcken vet vi inte, men det ser ut som en rissäck.
Vi fick också uppleva Muslimskt (Och en hel del andra kulturers) nyår. Är det stadspuls man letar efter, så ligger Stockholm i lä.
Rebecka har intensivpluggat denna månad, för hon har läst mer än heltid i början på terminen för att sedan läsa lite mindre andra delen. Så jag tog barnen tvärs över stan till CuriousCity, ett lekmuseum med i princip alla de klassiska skolexperimenten i fysik och mekanik. Tätt med kunig personal som förklarar och visar alla experiment, och inte en pryttel bakom glasväggar i hela museet.
De hade också en aktivitet där alla barn tillsammans fick bygga en bro och sedan gå över den. Barnvänligaste platsen i Bangalore hittills.
Treornas drama hade också en uppvisning där de visade upp en pjäs som barnen själva skrivit. Temat var att minska matsvinnet.
Men nu har påsklovet börjat, och med det nästa äventyr. Jag skriver detta på det så kallade Vistadometåget som går från Bangalore, ner till kuststaden Mangalore, och upp längs kusten precis till gränsen mot Goa. Tåget avgick klockan 7 i morse, och planen är att vara framme 22.30 i kväll.
Vi har bokat extra-lyx-klass med helstora fönster och vridbara stolar så att man verkligen kan se ut. Senare idag kommer iv åka genom The Western Ghats som är ett bergsområde som skall vara väldigt vackert. Själv tycker jag också om att faktiskt förstå geografin där jag bor, och med denna rejäla resa så kommer jag kunnat ha sett ett riktigt tvärsnitt av södra Indien.
I kväll sover vi över på ett hotell nära tågstationen och i morgon väntar en 2.5 timmar lång taxiresa till norra Goa där vi ckeckar in på Chalston även känt som ”Svenskhotellet”; platsen där vi bodde 10 dagar i julas.
Eftersom tåget gick så tidigt så ville vi bo nära stationen natten innan för att slippa trafikproblem. Vi valde Sheraton-hotellet vid Brigade Gateway. Och den här gången blev vi inte besvikna. Prislappen var liknande de andra finare hotellen vi bott på, men för första gången så kändes det på riktigt som fem-stjärnigt. De andra hotellen har hållit en hög standard, men personalen har alltid varit medvetna om det och lite spända. Lite som tonåringar som verkligen vill imponera första dagen på sommarjobbet.
Men det här hotellet drevs av riktiga proffs, på alla nivåer. Maten på restaurangen hade en luftighet i smaken som visar på en självsäkerhet i smakerna.
Receptionen består inte av 3 personer som alla pratar i munen på varandra, utan välkomnar oss med östasiatisk precision. De vet att vi har barn med oss och placerare oss i två rum som ligger vägg-i-vägg med en dörr emellan. Så vi fick en svit, till priset av två enklar rum.
Och när vi kommer tillbaka från poolen så hittar vi, i barnens rum, en talrik med lite av godiset och efterrätterna från lunch-buffen tilsammans med en handskriven lapp addresserad till barnen med en extra välkomsthälsning.
Om Indiern på jobbet och Indiern på restaurang:
På jobbet är man artig med sänkt blick. Både kunden och chefen har alltid rätt och man agerar med ryggmärgsreflex på allt som sägs. Tyvärr blir det lite utmanande när man har kunskapsarbetare där hela poängen är att de skall tänka själv och komma med kreativa mothugg.
Men, så följer jag med samma kollegor på restaurang i en situation där jag inte är där i egenskap av chef eller planeringsansvarig. Plötsligt vänder det på en femöring. För nu är man kund, och då vill man ha valuta för pengarna. Med knivskarpa tungor och ett öga för varje möjlig msissad service eller erbjudande, verkliga eller inte, så hållar man personalen på tårna.
Så nu använder jag den erfarenheten när jag pratar om hur vi skall ha det på jobbet. När du får en förfrågan att göra något, tänk dig att det är en kypare som kommer med en rätt du har betalat för. Är förfrågan inte genomtänkt och formulerad, skicka tillbaka den till köket med ett ”Gör om, gör rätt”.
Stora händelse sedan sist var att barnens skola satte upp The Wizard of Oz som musikalteater. Och där sparade de inte på krutet kan man lugnt säga.
Hela pjäsen var närmare 3h lång. Alla barn i hela IB-sektionen i skolan deltog. Några få äldre spelade huvudrollerna och hade enormt mycket repliker. Ett litet förskolebarn spelade hunden Toto i ett genidrag av regissören. Sällan har jag sett någon kliva så lugnt upp på en scen och med så små gester ha en sådan närvaro. Historien bygger ju på att huvudpersonerna möter ett antal samlingar med varelser och varje klass spelade då en av dessa grupper. Högstadiet formade en jättekör, och Gymnasiet skötte logistiken.
Alla icke-kärnämnen ställdes i de sista veckorna i Januari (Till vissas stora besvikelse) och nu har barnen fått lära sig den mindre glamorösa väntande delen av teater. Dyk upp. Vänta några timmar. Gå på scenen och gör något i några minuter. Gå av scenen och vänta tills det hela är slut. Nåväl, inget av våra barn var nog ämnade för scenen i traditionell bemärkelse ändå.
Med lite tur lägger de upp en bra inspelning av pjäsen på internet, men tills dess får ni hålla tilgodo med lite bilder på Nils klass. Pojkarna fick spela soldaterna till Wicked Witch of the East och flickorna spelade The Jitterbugs.
Själv har jag tagit chansen att nytja de lite mindre sjåpiga läkarna här och opererat bort en vårta som jag haft i kanske 5 år. Vi får se om det hjälper. Och så hade vi vänner på besök som gav oss en handbroderad duk i klassisk Indisk stil.
Nu till helgen som var så tänkte vi lyxa till det och slappna av med besök på trampolinlandet som vi varit på några gånger och sedan pool, övernattning och lyxfrukost på ett fint hotell i närheten. Isak passade på att ta Indiskt körkort…..
Trapolinlandet var precis som väntat, men när vi kommer till hotellet får vi veta att poolen är stängd för renovering. Inga problem, säger de, de har ett systerhotell i närheten och de kan köra oss dit så kan vi använda deras pool. Tyvärr så ser vi direkt när vi kommer till systerhotellet en massa skyltar om att poolen är stängd för renovering och när vi kommer fram till den så är siktdjupet max en halvmeter.
Så det var bara att anlägga den bistra minen och be att få bli tillbakakörda så vi kunde tömma vårt run och checka ut och be dem köra oss till ett annat femstjärningt hotell i närheten. Väl där får vi först veta att man inte kan boka ett rum i receptionen utan bara online. Fram med telefonen och navigering och konstiga menyer så har vi efter ett tag en bokning. Vid det här laget har de tagit lite längre än planerat att komma till poolen och då får vi veta att den stänger om 10 minuter. Phew…..
De säger däremot direkt att vi kan behålla rummet längre dagen efter så då skall väl detta bli bra ändå? Ett snabbt dopp visar att vattnet är riktigt kallt. De måste byta ut vattnet mot brunnsvatten istället för att låta det bara cirkulera i filter för vattnet var kallare än genomsnittstemperaturen senaste veckan.
Men det var ändå läge att gå och äta middag så vi lyxade till det med lång och varm dusch (I vår lägenhet har vi ganska små varmvattenberedare, och vi är fler i familjen som gillar att kunna stå i en fors av varmvatten).
Och som sista grädde på moset så fick jag någon form av lätt magsjuka på natten.
Men, frukosten var en av de bästa vi sett. Rummen och framför allt duscharna var jättebra. Personalen var på tå hela tiden. Så även om det inte blev som planerat, så blev det bra tyckte vi alla.
Och vi har alla trots allt varit mycket, mycket, mindre sjuka här än i Sverige. Jag säger inga siffror för att inte jinxa något, men VAB har inte varit ett större bekymmer här kan vi väl säga.
Det mesta på den här bloggen har i ärlighetens namn varit exotiska turistbilder och en och annan mer eller mindre förnunstig fundering.
Men denna vecka har det hänt grejer!
I slutet på januari så gick våra tillfälliga uppehållstillstånd ut. Att ansöka om en förlängning borde bara ha varit en formalitet. Vi har ju fått både visumen och en första registrering godkända. Men den här gången var det en annan person som tittade på saken och upptäckte att vi var något så exotiskt som personer skickade till Indien men som inte var egenföretagare och inte hate tjänst i Indien. Men enligt en obskyr regel som inte finns med i några listor så skall vi trots allt ha anställningsvisum och inte affärsvisum. Så då blev allt plötsligt väldigt besvärligt.
Men, mina föräldrar har lärt mig väl i hur man hanterar byrokrater, både ärliga paragrafryttare som detta var och de som vill ha pengar (Som jag inte mött någon hittils i Indien till min stora glädje). Så uppklädd enligt elitens alla regler och med ett lugn och ett flöde av öppna frågor och konstruktiva förslag tog jag mig an utmaningen.
Det var rena flaxet att jag faktiskt varit hemma i Sverige i Oktober och därför tekniskt sett inte varit i landet fullt så många månader i sträck. Alltså blev det i slutändan en fråga om bara två månader, och med ett ”Du måste tänka på barnen” och ett heligt löfte om att lämna landet innan midsommar så bestämde han sig att det inte var värt att bråka.
Så nu har vi uppehållstillstånd till slutet av April (När våra visum går ut) och ett muntligt löfte om att kunna köpa ett utresetillstånd då som räcker till slutet av Juni.
Tidigare i veckan så skulle jag ta ut min grupp på en kvälls-av. Jag hade valt en känd kedja som serverar en populär grillspetts-buffé. Samma dag så blir jag uppringt och det förklaras att de bara har vegetariskt just nu på grund av någon anledning jag inte förstått. Jag muttrade lite men att boka om i sista sekund kändes jobbigt och alla här är ändå mer eller mindre vegetarianer, så vi körde på.
Väl framme i restaurangen så ser vi en skylt om ”Ingen köttservering på grund av förordningsbeslut.” ?????
Efter ett tag så fick mina kollegor fram att det skall vara en flygplansmässa på det militära flygfältet i närheten. Det hände visst en olycka för något år sedan med en fågel och då har man helt enkelt förbjudit all köttservering på restauranger inom 1 mils avstånd från flygfältet. Argumentet är att köttrestauranger drar till sig fler rovfåglar….
Jag tror ju då att alla råttor som äter de till största delen vegetariska soporna är lika lockande för dem, men vad vet jag?
Nils har redan tjuvstartat och är nästan klar med första boken, på Engelska. Men som godnattsaga har vi börjat med den här riktigt maffiga boken. Stor och med helsidesillustrationer på nästan varje uppslag är det precis en sådan där magisk sagobok man vill ha. Jag njuter av varje mening.
Isak har tolkat Rebecka där hon sitter och ”pluggar” framför datorn med en kopp kaffe, en ask popcorn och en popcornmaskin. 😛
Januari började med skördefest i mitten av Januari. Plötsligt var kossorna lite mer spännande till och med för oss. Och så är tjuren tillbaka på sin plats.
Dessutom så höll jag en presentation om svensk konst och kultur. Jag började med isbad och kulning med Jonna Jinton som en intro kring dalahästmåleri. Ja, man får syssla lite med mytbildning om sitt eget land när man är långt borta.
Så kom Ingmar, Ulla och Linda på besök för att se en helt vanlig vardagsvecka. Men veckan blev allt annat än vardag när vi hastigt och lustigt fick asfaltering av vägen utanför vårt hus.
Nils hade presentation och föräldrar och släktingar var inbjudna. Ingmar och Ulla åkte dessutom till botaniska trädgården.
Mitt i veckan var vi inbjudna till födelsedagskalas. Värdfamiljen bodde i ett inhägnat villaområde ganska en bit utanför stan där villorna började på 8 miljoner kronor. Nej, det är inte felräknat. I förhållande till typisk köpkraft så är markpriserna här absurda. Kalaset i sig kom dessutom med dussinet personal som skötte catering, trolleri, musik, glass osv. Kostymer till alla barn ingick med. Helt klart i linje med vad en mycket ambitiös person satsar på sitt bröllop i Sverige.
Vi avslutade veckan på The Ananta. Samma trivsamhet som förut, men de kalla nätterna gjorde att vattnet passade mer för korta ihopp än att bara ligga och flyta.
Vi firade Ingmars försenade 70-årsdag med en brasa.
Det är ju mitt i ”vintern” här i Bangalore med, med ganska svala nätter. Precis efter nyår så kom det dessutom lite extra kyliga vindar ner mot norra Karnataka (Delstaten vi bor i), och då gick det ut en mycket allvarlig varning:
Officials have cautioned people against prolonged exposure to cold conditions and advised the wearing of at least 3-4 layers of garments rather than only one or two layers. ”If exposed to cold waves for long hours, people may experience nose bleeding, worsening of asthma, flu symptoms and itchy skin conditions,” an IMD official added. He further said, ”Citizens must cover their heads with woollen caps, remain indoors and wear slippers while inside. Sipping steaming beverages such as tea, coffee or soup is also recommended.”
Vi skrattde lite gott åt varningen, men prognosen var att nattemperaturerna faktiskt skulle gå ner till bara 5 plusgrader, och det är ju ganska kallt om man bor i ett hur byggt för att suga ut all värme ur luften.
Nu ser vi fram emot hur temperaturerna skall klättra uppåt för att i April ha dygnstemperaturer som på nätterna är 23 grader och på dagarna 35. Lite i varmaste laget för mig, men lite poolbesök och luftkonditionering får lösa den saken.
De senaste två veckorna har Rebeckas föräldrar, Anette och Göran, varit här på besök, och månade fortsatte i badets, solens och lugnets tecken.
Det började med att vi checkade in i ett nytt hotell med en mycket större pool, som dessutom hade varmare vatten. Met vattenrutschbana och en del som var hela 3 meter djupt så fast det lite mer att göra än i Chalstons trevliga, men ganska enkla pool. Här en vy från luften från hotellets egna hemsida.
Vi checkade in den 20nde och samma kväll hade de ett litet julevent med några barn från ett lokalt barnhem som uppträdde. Att höra vad som händer när Europeiska julvisor möter den Indiska musikkulturen som är mycket mer dissonant var spännande, kanske inte på ett helt bra sätt. Men det var roligt ändå.
Dagen efter, drygt tolv timmar efter det var tänkt, så kom till slut Anette och Göran. Ja, att som svensk kraftelektriker se hur de gör saker här är en upplevelse….
Vi tillbringade dagarna med att äta mat. Det blev räkor stekta i smör och vitlökssås minst en gång om dagen och Nils och Isak lyckades få hotellets ”Italienare” att göra en riktigt bra Hawaii, om än med många höjda ögonbryn.
Det mesta av resten av tiden tillbringade vi vid poolen eller vid stranden.
Men inte bara….
Hotellets badrumsgolv hade nog den häftigaste stenbeläggningen jag sett. En svart marmorlik sten med stycken som glödde i blått när ljuset föll i rätt riktning….
Och så var det solnedgångarna.
Vi lämnade faktiskt hotellet mer än en gång med. Två gånger för att äta färsk fisk nere på strandrestaurangerna. Första gången blev det haj, krabba, kungsräkor och en vanlig hederlig tonfisk. Tyvärr så tillhörde den här restaurangen majoriteten här som översteker sin fisk. Men att barnen nu kan säga att de ätit haj och en räka större än deras hand är ändå värt något.
Några dagar senare så gick vi lite längre till ett ställe som har lite bättre rykte, och det var minsann förtjänt. Barnen kan nu lägga till listan att de ätit en grabba större än deras huvud och en hummer stor som deras vadben.
Rebecka och jag lyckades till och med ge oss av på en date night och såg Camerons senaste spektakel Avatar Way of Water, med en bytta popkort stor nog att bada i. Se nedan för en recension.
Innan filmen fikade vi på ett väldigt Indiskt café. Efter filmen åt vi grillat kyckling på en Italienare driven helt av Indier som aldrig varit i Italien, men som faktiskt gjort sin läxa och verkligen fångat den europeiska restaurang- och matkulturen.
Efter en dryg vecka i Goa så åkte vi hem till Bangalore. Vi besökte Cubbon Park, och till vår stora glädje så har min favvo-restaurang Sri Krishna the Daba öppnat igen. Det visar sig att ägaren fick någon skada eller något sådant, men nu har brorsan tagit över.
Ja, och så var det nyår förstås…
Nej, kanske inte riktigt samma wow-upplevelse som den första, men fortfarande en riktigt underhållande film. När jag läst recensionerna så verkar den mesta kritiken gå ut på att det är just Avatar och storfilm, snarare än att komma med någon vidare skarp analys.
Men efter att ha sovit på saken så insåg jag att det finns en ganska uppenbar anledningen till den mest motiverade kritiken som går ut på att de vuxna kvinnorna i filmen har ganska små och ointressant roller. Filmens tredje huvudtema (De andra två varandes att valfångst verkligen är barbariskt, och den smärtsamma övergången från ungdom till vuxen), är utmaningen med den traditionella papparollen, specifikt i en flyktingkontext. Det sägs till och med rätt ut i filmen två gånger, så det krävs inte så många högskolepoäng för att identifiera detta tema.
Men den papparollen och problemen med den kan bara finnas i en värld där vuxna män har dålig kommunikation i allmänhet och med vuxna kvinnor i synnerhet. Så då skulle kvinnorna behöva en engen parallel historia, vilket helt klart hade gjort filmen spretig.
Så nej, denna film är kanske inte höjden av progressiv intellektualism. Men jag tror att den kommer att få hundratals miljoner vuxna män att på allvar fundera kring det destruktiva i den patriarkala / rovdriftskapitalistiska världsordningen. Så tror jag att filmen gör mer nytta än skada? Ja, det gör jag.
Och så är den ju en naken kärleksförklaring till havet, något vi vet att regissören älskar passionerat. Och att göra en riktigt vacker hyllning till något man älskar, det är konst det med och har värde.
Kommer jag att se nästa film i serien? Absolut.
Då var första halvåret avslutat. Vad skall man säga? Inte så mycket mer än vad som redan skrivits här. Det kommer bli skönt att hitta tillbaka till ett riktigt vardagslunk. Nästan inga fler helgdagar fram till början av April. Livet kan inte vara äventyr varje dag, i alla fall inte för lågstadiebarn.
Känner jag en brinnande längtan att förlänga och stanna kvar? Nej, i alla fall inte i Bangalore. Staden är för stor och smutsig, så är det bara. Och att allt roligt gått i konken under Corona gör inte saken bättre, tyvärr.
Ångrar jag att vi åkte? Inte en sekund.