Då var vi åter på Svensk mark, och har checkat in på ett av hotellen på Arlanda… Men låt oss gå tillbaka till där vi sist lämnade…
Vi börjar med det hemtama. Gatuhundar har ett ganska dåligt rykte, men de i Bangalore startar verkligen inte bråk utan är riktigt trevliga. Vi kommer på riktigt sakna dem allihopa, inte bara de på vår gata. Den lite slankare mörkgrå har vi sett växa upp från liten valp. Dessutom så var det en annan liten valp på besök, men den såg vi bara en gång. Vi har också sett några av mina favoritblommor på vägen till jobbet med. Och kalvarna som oftast står bundna längst vägen när vi passerar var ute på grönbete.
I slutet av Maj så fyllde Isak år. Vi bestämde oss för att kombinera födelsedagskalas med ett hejdå-kalas eftersom vi inte träffat så många av hans klasskompisar och deras föräldrar. Barnkalas kan vara helt stressfria om man köper in tillräckligt många tjänster. Vi kunde helt enkelt kliva in och allt var färdigt och klart, men så här mycket pengar kommer vi inte lägga på vanliga födelsedagskalas mer. Men roligt var det!
Jag har ju skrivit en del om hur höstregnen kommer tillbaka. Ämnet är inte helt uttömt, för en dag kom det en riktigt storm. Jag hade tidigare märkt att det är väldigt svårt att få tag på en taxi när det är regn eller risk för regn. Så den här dagen sökte jag en taxi lite tidigare än vanligt. Men efter 40 minuter hade jag inte fått något napp och jag insåg att det inte var värt att vänta längre. Se den stackars ambulansen i trafikstockingen.
Regnet hade avtagit lite så jag fick en ganska trivsam promenad hem. Det är ju så att Indien är en kvällskultur och även i regnet så gjorde svalkan att staden kändes mer levande än jag är van att se den.
Och så lite blandade bilder från de sista veckorna. Isak på studiebesök till något biologicenter. Några favoritplagg som nu är lite mindre hela än när vi kom. En samling av alla de enliters yoghurtburkar som vi köpt och ätit. En reklambild för barnens skola där Nils är med. En uppeldad och rostig motorcykel. Och den traditionella indiska farvältårtan på min sista dag på jobbet här.
Och så lite högläsning…
Efter några turer fram och tillbaka så blev det en spontan farvälmiddag med några av Nils klasskompisar och deras föräldrar som vi träffat ganska många gånger under året som gått. Och inte bara blev det en farvälmiddag, men de genomförde också en traditionell ceremoni från Karnataka som används för att riktigt hedra dem. Och Rebecka fick en kaftan i rent glimmande guld…. (Alltså, inte äkta guld. Så rika är inte de vi hänger med… tror vi. Fast han som betalade hade en cinematiskt tjock rulle med sedlar i större valörer än vad som trycks nuförtiden). Alla orkade dock inte med hela kvällen….. 😀
Dagen efter var det dags för en till farvälfest, denna gång med ett gäng svenska familjer, vissa vi träffat tidigare och vissa vi inte träffat förr. Temat var midsommar, och det var imponerande vad folk hade i sina förråd och tog fram….
Dagen efter midsommarfesten så åkte vi tillbaka till Goa för tredje gången. Alla påpekade hur varmt det skulle vara i Goa nu, men med hotellrum mindre än 5m från poolen så tänkte vi att det är inga problem. Och det var det inte, men poolvattnet var nog aldrig under 30 grader och en eftermiddag var det uppe kring 38 grader. Så det blev inte så mycket långsimning. Men som ett sätt att slappna av riktigt på djupet var det perfekt.
Efter Goa så var det bara tillbaka till Bangalore i ett dygn för ytterligare en farvälmiddag med några för detta grannar och sedan resan hem.
Allt detta farvälandet märkte vi efter ett tag påverkade barnen som av och till berättade om hur de kände väldigt många och motstridiga känslor samtidigt.
Planet gick klockan 1 på morgonen, så i Goa hade vi vridit allas vårat dygn. Så middag på flygplatsen åt vi efter midnatt… inte riktigt som vi brukar göra saker… Men resan gick jättebra, och till slut så landade vi på Arlanda och åt på sushi-restaurang. De få extraslantar vi betalade för extra benutrymme var så värt det!
Reflektion
Så var det dags för en av de sista reflektionerna, och den handlar om hur det kändes att landa i Sverige, så här första dagen.
Ja, det kanske är ytligt, men den stillhet som Sverige har betyder något för mig. Och den kommer i flera former.
Dels är det väldigt mycket tystare. Vi bor på ett hotell precis vid flygplatsen. När jag skriver detta så ser jag startbanan precis utanför mitt fönster, men jag hör inte ett ljud. Poolen är på hotellets baksida, och där hördes inte heller ett enda flygplan eller en enda bil, fast man såg de stora parkeringshusen bara en bit bort. Sushin vi åt var mitt i Sky City i det stora öppna Arlanda. Och där kan man inte kalla det tyst, men fortfarande många decibel under hur det låtit på motsvarande plats i Bangalore.
Det andra är den kvalitet vi betalar för i allt som finns runt omkring oss, som jag nämnt några gånger. Ett välgjort rörmockeri och kakelarbete på en offentlig toalett gör att några få städbesök om dagen håller pisslukten borta. Bygger man det dåligt (Och kanske visar lite mindre respekt som besökare) så hjälper det inte att ha en person som moppar golvet nonstop för det blir fortfarande inte en trivsam plats med acceptabel doft. Det mesta i Europa kostar 7ggr vad det kostar i Bangalore, men man får verkligen vad man betalar för också…
Och det sista har inte ännu testats, men jag gissar att chansen att jag behöver ta ett kliv åt sidan i morgon för att inte trampa i en bajsblöja är ganska liten. Bara ytterligare en sak mindre att hålla i huvudet så att ens inre kan bli en stillsammare plats, eller att man över huvud taget orkar gå utanför dörren. Till alla som tror på att den fria marknadens hand kan lösa allt, tänk på att den oreglerade fria marknaden gillar när det ligger bajslöjor på gatorna.
Så vad kommer jag sakna?
Att vara väldigt rik är väldigt trevligt, så är det. Och trevliga kollegor kommer jag sakna. Och att ha sina barn i en skola med 18 elever per klass med två högutbildade heltidslärare kan heller ingen förälder säga nej till.
Men så var det boendet. Vi valde att bo ”enkelt” vilket var väldigt lärorikt för det är typ så här den genomsnittliga människan i världen bor. Men det har gjort våra barn till vad som inte är helt olikt fängelsekunder i ett år. De blev bra på Minecraft och programmering, och över en timme läxläsning om dagen har gjort dem akademiskt urstarka. Men det är inte en värdig bardom, enligt mig. Så ”nästa gång” blir det ett mer barnanpassat boende, även om det kostar mer. Men pengarna som blev över gjorde att vi kunnat bo på kungaslott på semestrarna.
Och de Indiska arbetstiderna (10-18.30) har varit speciella. Som tur är har Rebeckas studier gjort att hon haft tid och ett uppdämt behov av att laga mat, för jag har inte lagat många måltider detta år. Men de sena förmiddagarna gjorde att vi kunde ta en nästa entimmes promenad tillsammans varje morgon (Hade varit trevligare med mindre avgaser och ruttna kyklinginnälvor, men man tar vad man får). Tillsammans med ett dagligt styrketräningspass med PT har det gjort att vi båda är i vårt livs form, både fysiskt och harmoniskt.
Just ja: VAB kan jag till slut prata om. Nils hade inte en enda sjukdag under hela skolåret och fick diplom och presentkort av rektorn. Isak var sjuk en gång med en ganska seg feber så han var hemma hela 4 dagar vid ett tillfälle. Jag hoppas att det här är för att våra barn nu är större och inte bara klimatombytet. Vi får se…