Författare: daniel@armyr.se

Stora händelse sedan sist var att barnens skola satte upp The Wizard of Oz som musikalteater. Och där sparade de inte på krutet kan man lugnt säga.

Hela pjäsen var närmare 3h lång. Alla barn i hela IB-sektionen i skolan deltog. Några få äldre spelade huvudrollerna och hade enormt mycket repliker. Ett litet förskolebarn spelade hunden Toto i ett genidrag av regissören. Sällan har jag sett någon kliva så lugnt upp på en scen och med så små gester ha en sådan närvaro. Historien bygger ju på att huvudpersonerna möter ett antal samlingar med varelser och varje klass spelade då en av dessa grupper. Högstadiet formade en jättekör, och Gymnasiet skötte logistiken.

Alla icke-kärnämnen ställdes i de sista veckorna i Januari (Till vissas stora besvikelse) och nu har barnen fått lära sig den mindre glamorösa väntande delen av teater. Dyk upp. Vänta några timmar. Gå på scenen och gör något i några minuter. Gå av scenen och vänta tills det hela är slut. Nåväl, inget av våra barn var nog ämnade för scenen i traditionell bemärkelse ändå.

Med lite tur lägger de upp en bra inspelning av pjäsen på internet, men tills dess får ni hålla tilgodo med lite bilder på Nils klass. Pojkarna fick spela soldaterna till Wicked Witch of the East och flickorna spelade The Jitterbugs.

Själv har jag tagit chansen att nytja de lite mindre sjåpiga läkarna här och opererat bort en vårta som jag haft i kanske 5 år. Vi får se om det hjälper. Och så hade vi vänner på besök som gav oss en handbroderad duk i klassisk Indisk stil.

Nu till helgen som var så tänkte vi lyxa till det och slappna av med besök på trampolinlandet som vi varit på några gånger och sedan pool, övernattning och lyxfrukost på ett fint hotell i närheten. Isak passade på att ta Indiskt körkort…..

Trapolinlandet var precis som väntat, men när vi kommer till hotellet får vi veta att poolen är stängd för renovering. Inga problem, säger de, de har ett systerhotell i närheten och de kan köra oss dit så kan vi använda deras pool. Tyvärr så ser vi direkt när vi kommer till systerhotellet en massa skyltar om att poolen är stängd för renovering och när vi kommer fram till den så är siktdjupet max en halvmeter.

Så det var bara att anlägga den bistra minen och be att få bli tillbakakörda så vi kunde tömma vårt run och checka ut och be dem köra oss till ett annat femstjärningt hotell i närheten. Väl där får vi först veta att man inte kan boka ett rum i receptionen utan bara online. Fram med telefonen och navigering och konstiga menyer så har vi efter ett tag en bokning. Vid det här laget har de tagit lite längre än planerat att komma till poolen och då får vi veta att den stänger om 10 minuter. Phew…..

De säger däremot direkt att vi kan behålla rummet längre dagen efter så då skall väl detta bli bra ändå? Ett snabbt dopp visar att vattnet är riktigt kallt. De måste byta ut vattnet mot brunnsvatten istället för att låta det bara cirkulera i filter för vattnet var kallare än genomsnittstemperaturen senaste veckan.

Men det var ändå läge att gå och äta middag så vi lyxade till det med lång och varm dusch (I vår lägenhet har vi ganska små varmvattenberedare, och vi är fler i familjen som gillar att kunna stå i en fors av varmvatten).

Och som sista grädde på moset så fick jag någon form av lätt magsjuka på natten.

Men, frukosten var en av de bästa vi sett. Rummen och framför allt duscharna var jättebra. Personalen var på tå hela tiden. Så även om det inte blev som planerat, så blev det bra tyckte vi alla.

Och vi har alla trots allt varit mycket, mycket, mindre sjuka här än i Sverige. Jag säger inga siffror för att inte jinxa något, men VAB har inte varit ett större bekymmer här kan vi väl säga.

Det mesta på den här bloggen har i ärlighetens namn varit exotiska turistbilder och en och annan mer eller mindre förnunstig fundering.

Men denna vecka har det hänt grejer!

Vi höll på att bli utkastade ur Indien (Men det är löst nu)

I slutet på januari så gick våra tillfälliga uppehållstillstånd ut. Att ansöka om en förlängning borde bara ha varit en formalitet. Vi har ju fått både visumen och en första registrering godkända. Men den här gången var det en annan person som tittade på saken och upptäckte att vi var något så exotiskt som personer skickade till Indien men som inte var egenföretagare och inte hate tjänst i Indien. Men enligt en obskyr regel som inte finns med i några listor så skall vi trots allt ha anställningsvisum och inte affärsvisum. Så då blev allt plötsligt väldigt besvärligt.

Men, mina föräldrar har lärt mig väl i hur man hanterar byrokrater, både ärliga paragrafryttare som detta var och de som vill ha pengar (Som jag inte mött någon hittils i Indien till min stora glädje). Så uppklädd enligt elitens alla regler och med ett lugn och ett flöde av öppna frågor och konstruktiva förslag tog jag mig an utmaningen.

Det var rena flaxet att jag faktiskt varit hemma i Sverige i Oktober och därför tekniskt sett inte varit i landet fullt så många månader i sträck. Alltså blev det i slutändan en fråga om bara två månader, och med ett ”Du måste tänka på barnen” och ett heligt löfte om att lämna landet innan midsommar så bestämde han sig att det inte var värt att bråka.

Så nu har vi uppehållstillstånd till slutet av April (När våra visum går ut) och ett muntligt löfte om att kunna köpa ett utresetillstånd då som räcker till slutet av Juni.

Kött på restauranger förbjuds (Men inte av den anledning du tror)

Tidigare i veckan så skulle jag ta ut min grupp på en kvälls-av. Jag hade valt en känd kedja som serverar en populär grillspetts-buffé. Samma dag så blir jag uppringt och det förklaras att de bara har vegetariskt just nu på grund av någon anledning jag inte förstått. Jag muttrade lite men att boka om i sista sekund kändes jobbigt och alla här är ändå mer eller mindre vegetarianer, så vi körde på.

Väl framme i restaurangen så ser vi en skylt om ”Ingen köttservering på grund av förordningsbeslut.” ?????

Efter ett tag så fick mina kollegor fram att det skall vara en flygplansmässa på det militära flygfältet i närheten. Det hände visst en olycka för något år sedan med en fågel och då har man helt enkelt förbjudit all köttservering på restauranger inom 1 mils avstånd från flygfältet. Argumentet är att köttrestauranger drar till sig fler rovfåglar….

Jag tror ju då att alla råttor som äter de till största delen vegetariska soporna är lika lockande för dem, men vad vet jag?

https://www.indiatoday.in/cities/bengaluru/story/aero-india-2023-non-veg-sale-banned-bengaluru-air-force-station-bbmp-2327415-2023-01-28

Vi har börjat läsa Harry Potter (Fast vissa har fuskat)

Nils har redan tjuvstartat och är nästan klar med första boken, på Engelska. Men som godnattsaga har vi börjat med den här riktigt maffiga boken. Stor och med helsidesillustrationer på nästan varje uppslag är det precis en sådan där magisk sagobok man vill ha. Jag njuter av varje mening.

Rebecka pluggar (Eller går hon mest på bio?)

Isak har tolkat Rebecka där hon sitter och ”pluggar” framför datorn med en kopp kaffe, en ask popcorn och en popcornmaskin. 😛

Januari började med skördefest i mitten av Januari. Plötsligt var kossorna lite mer spännande till och med för oss. Och så är tjuren tillbaka på sin plats.

Dessutom så höll jag en presentation om svensk konst och kultur. Jag började med isbad och kulning med Jonna Jinton som en intro kring dalahästmåleri. Ja, man får syssla lite med mytbildning om sitt eget land när man är långt borta.

Så kom Ingmar, Ulla och Linda på besök för att se en helt vanlig vardagsvecka. Men veckan blev allt annat än vardag när vi hastigt och lustigt fick asfaltering av vägen utanför vårt hus.

Nils hade presentation och föräldrar och släktingar var inbjudna. Ingmar och Ulla åkte dessutom till botaniska trädgården.

Mitt i veckan var vi inbjudna till födelsedagskalas. Värdfamiljen bodde i ett inhägnat villaområde ganska en bit utanför stan där villorna började på 8 miljoner kronor. Nej, det är inte felräknat. I förhållande till typisk köpkraft så är markpriserna här absurda. Kalaset i sig kom dessutom med dussinet personal som skötte catering, trolleri, musik, glass osv. Kostymer till alla barn ingick med. Helt klart i linje med vad en mycket ambitiös person satsar på sitt bröllop i Sverige.

Vi avslutade veckan på The Ananta. Samma trivsamhet som förut, men de kalla nätterna gjorde att vattnet passade mer för korta ihopp än att bara ligga och flyta.

Vi firade Ingmars försenade 70-årsdag med en brasa.

Lite midvinterhumor

Det är ju mitt i ”vintern” här i Bangalore med, med ganska svala nätter. Precis efter nyår så kom det dessutom lite extra kyliga vindar ner mot norra Karnataka (Delstaten vi bor i), och då gick det ut en mycket allvarlig varning:

Officials have cautioned people against prolonged exposure to cold conditions and advised the wearing of at least 3-4 layers of garments rather than only one or two layers. ”If exposed to cold waves for long hours, people may experience nose bleeding, worsening of asthma, flu symptoms and itchy skin conditions,” an IMD official added. He further said, ”Citizens must cover their heads with woollen caps, remain indoors and wear slippers while inside. Sipping steaming beverages such as tea, coffee or soup is also recommended.”

Vi skrattde lite gott åt varningen, men prognosen var att nattemperaturerna faktiskt skulle gå ner till bara 5 plusgrader, och det är ju ganska kallt om man bor i ett hur byggt för att suga ut all värme ur luften.

Nu ser vi fram emot hur temperaturerna skall klättra uppåt för att i April ha dygnstemperaturer som på nätterna är 23 grader och på dagarna 35. Lite i varmaste laget för mig, men lite poolbesök och luftkonditionering får lösa den saken.

De senaste två veckorna har Rebeckas föräldrar, Anette och Göran, varit här på besök, och månade fortsatte i badets, solens och lugnets tecken.

Det började med att vi checkade in i ett nytt hotell med en mycket större pool, som dessutom hade varmare vatten. Met vattenrutschbana och en del som var hela 3 meter djupt så fast det lite mer att göra än i Chalstons trevliga, men ganska enkla pool. Här en vy från luften från hotellets egna hemsida.

Vi checkade in den 20nde och samma kväll hade de ett litet julevent med några barn från ett lokalt barnhem som uppträdde. Att höra vad som händer när Europeiska julvisor möter den Indiska musikkulturen som är mycket mer dissonant var spännande, kanske inte på ett helt bra sätt. Men det var roligt ändå.

Dagen efter, drygt tolv timmar efter det var tänkt, så kom till slut Anette och Göran. Ja, att som svensk kraftelektriker se hur de gör saker här är en upplevelse….

Vi tillbringade dagarna med att äta mat. Det blev räkor stekta i smör och vitlökssås minst en gång om dagen och Nils och Isak lyckades få hotellets ”Italienare” att göra en riktigt bra Hawaii, om än med många höjda ögonbryn.

Det mesta av resten av tiden tillbringade vi vid poolen eller vid stranden.

Men inte bara….

Hotellets badrumsgolv hade nog den häftigaste stenbeläggningen jag sett. En svart marmorlik sten med stycken som glödde i blått när ljuset föll i rätt riktning….

Och så var det solnedgångarna.

Vi lämnade faktiskt hotellet mer än en gång med. Två gånger för att äta färsk fisk nere på strandrestaurangerna. Första gången blev det haj, krabba, kungsräkor och en vanlig hederlig tonfisk. Tyvärr så tillhörde den här restaurangen majoriteten här som översteker sin fisk. Men att barnen nu kan säga att de ätit haj och en räka större än deras hand är ändå värt något.

Några dagar senare så gick vi lite längre till ett ställe som har lite bättre rykte, och det var minsann förtjänt. Barnen kan nu lägga till listan att de ätit en grabba större än deras huvud och en hummer stor som deras vadben.

Rebecka och jag lyckades till och med ge oss av på en date night och såg Camerons senaste spektakel Avatar Way of Water, med en bytta popkort stor nog att bada i. Se nedan för en recension.

Innan filmen fikade vi på ett väldigt Indiskt café. Efter filmen åt vi grillat kyckling på en Italienare driven helt av Indier som aldrig varit i Italien, men som faktiskt gjort sin läxa och verkligen fångat den europeiska restaurang- och matkulturen.

Efter en dryg vecka i Goa så åkte vi hem till Bangalore. Vi besökte Cubbon Park, och till vår stora glädje så har min favvo-restaurang Sri Krishna the Daba öppnat igen. Det visar sig att ägaren fick någon skada eller något sådant, men nu har brorsan tagit över.

Ja, och så var det nyår förstås…

Reflektion 1: Avatar 2

Nej, kanske inte riktigt samma wow-upplevelse som den första, men fortfarande en riktigt underhållande film. När jag läst recensionerna så verkar den mesta kritiken gå ut på att det är just Avatar och storfilm, snarare än att komma med någon vidare skarp analys.

Men efter att ha sovit på saken så insåg jag att det finns en ganska uppenbar anledningen till den mest motiverade kritiken som går ut på att de vuxna kvinnorna i filmen har ganska små och ointressant roller. Filmens tredje huvudtema (De andra två varandes att valfångst verkligen är barbariskt, och den smärtsamma övergången från ungdom till vuxen), är utmaningen med den traditionella papparollen, specifikt i en flyktingkontext. Det sägs till och med rätt ut i filmen två gånger, så det krävs inte så många högskolepoäng för att identifiera detta tema.

Men den papparollen och problemen med den kan bara finnas i en värld där vuxna män har dålig kommunikation i allmänhet och med vuxna kvinnor i synnerhet. Så då skulle kvinnorna behöva en engen parallel historia, vilket helt klart hade gjort filmen spretig.

Så nej, denna film är kanske inte höjden av progressiv intellektualism. Men jag tror att den kommer att få hundratals miljoner vuxna män att på allvar fundera kring det destruktiva i den patriarkala / rovdriftskapitalistiska världsordningen. Så tror jag att filmen gör mer nytta än skada? Ja, det gör jag.

Och så är den ju en naken kärleksförklaring till havet, något vi vet att regissören älskar passionerat. Och att göra en riktigt vacker hyllning till något man älskar, det är konst det med och har värde.

Kommer jag att se nästa film i serien? Absolut.

Reflektion 2: Första halvåret avslutat

Då var första halvåret avslutat. Vad skall man säga? Inte så mycket mer än vad som redan skrivits här. Det kommer bli skönt att hitta tillbaka till ett riktigt vardagslunk. Nästan inga fler helgdagar fram till början av April. Livet kan inte vara äventyr varje dag, i alla fall inte för lågstadiebarn.

Känner jag en brinnande längtan att förlänga och stanna kvar? Nej, i alla fall inte i Bangalore. Staden är för stor och smutsig, så är det bara. Och att allt roligt gått i konken under Corona gör inte saken bättre, tyvärr.

Ångrar jag att vi åkte? Inte en sekund.

Då var vi en vecka in i vår resa till Goa och Slappar-December. När skolan slutar den 9nde December och jullovet varar fram till nyår så tycker jag det helt klart är rätt namn på denna månad. 

Vi börjar med lite mer julpynt och får då inte glömma den traditionsenliga jul-cypressen. Rebecka hittade dessutom en fantastiskt smakfull belysning så att man nästan tror att man fortfarande är i Skandinavien.

Skolan hade bjudit in till en skolavslutning av rang med start vid 13-tiden och avslutning med fyrverkerier någon gång efter 8 på kvällen. Tyvärr kom det in en cyklon och även om det hela var väldigt odramatiskt så hade vi ett par dagar med dåligt väder (Under 20 grader! och regn) så det hade inte varit så kul. De har lovat att den festen kommer hållas i Februari i stället. Så vi fick fira på egen hand. Det blev glass på ett ställe som förvisso hade europeiska priser, men också äkta Italiensk smak på glassen.

Jag fick lov att samla ihop ett gäng komp-timmar som jag nu kan ta ut som heldagar. Rebecka lyckades beta av det mesta av plugget innan, förutom en tenta i förra veckan och en gruppmunta tidigare idag, så vi kommer båda kunna vara väldigt lediga.

Tips till alla ungdomar där ute: Väljer man att plugga på en teknisk högskola så har man inte bara chans till ett välbetalt jobb, utan man får faktiskt möjlighet att ta ledigt och repa sig med jämna mellanrum under tiden. De andra universiteten väljer ju att med en illa maskerad sadism placera terminernas slut direkt efter stora helgdagar istället för precis innan. Det går ju emot precis allt om hur man skall tänka för att vara produktiv. Inte konstigt att världen ser ut som den gör. 

Men åter till oss och här och nu. Första dryga veckan som nu lider mot sitt slut har vi tillbringat på Chalston Beach Resort. Ett hotell direkt på stranden i Goa som ägs av en Svensk-Indisk familj. Fantastiskt harmonisk personal och all mat serveras med en “svensk” grönsallad som man faktiskt vågar äta. Livets små saker…

Pool finns givetvis, och vi har i princip inte gjort något annat än ätit och hängt vid denna pool i en vecka vilket jag tror har varit bra för oss alla. Tyvärr så är vi mitt i djupaste vintern och det gör att pool-vattnet ”bara” är ca 27 grader, så man vill inte ligga i och bara slappa hur länge som helst. Till mitt Svenska jags totala förskräckelse så ser jag faktiskt fram emot den Indiska sommaren i April/Maj när det kommer vara 35+ grader och badsäsongen drar igång ordentligt.

Men I brist på gym så gör man vad man kan för att hålla axelmusklerna i gång. Vi börjar få till ganska bra teknik….

Ett par gånger har vi gått ner på stranden för att bada med. Tyvärr så är det badförbud precis utanför hotellet. Orsaken är lite oklar, men att Indier i allmänhet är dåliga på att simma misstänker jag är huvudanledningen.

Vi Svenskar pratar ibland om vårt trygghetsknarkande, med trepunktsbälten och hjälmtvång. I Indien sitter man gärna med småbarn i knät utan bälte i 100km/h (Nej, det händer inte varje dag att man lyckas köra så fort, men det händer). Men så fort det finns någon form av offentlig anläggning, speciellt om det finns vatten i den, då anställer man en armé av personer och ger var och en av dem en visselpipa. Resultatet blir en hord av besökare som inte riktigt bryr sig om regler eller vad någon säger mot armén av personer med visselpipor som alla visslar och ropar motstridiga instruktioner. 

Något hundratal meter bort på stranden är det tillåtet att bada, och hittar man bara en viss distans till badvaktens megafon och visselpipa (Sist vi var där verkade han också vissla varje gång en våg var på väg…) och inte har något emot att det är fullpackat med folk, så är det riktigt trevligt. Både Nils och Isak har visat hur otroligt starka simmare de är genom att simma i över en timme genom vågor bitvis nästan lika höga som de själva är. Både Nils och jag har dessutom lärt oss att kropssurfa, något jag minns att jag aldrig riktigt fick till som liten. 

Igår kväll till middagen så var det en “Rajasthan Performance” innan finalen i fotbolls-VM började. Frågar man Indier vilka platser man behöver besöka här så är Rajasthan alltid med på listan. Vi västerlänningar känner platsen som det område som Disneys Alladin utspelar sig i. Showen började med lite svängig Indisk-Persisk-Arabisk musik, men så plötsligt kliver dansaren fram med en brinnande lykta på huvudet. 

Vad sade du? Något om att du tycker det är svårt nog att hålla koll på dina fötter när du dansar? Ja, du riskerar i alla fall inte att brinna upp om du kliver fel….

Vi hade inte med något at fota med, så här är ett annat klipp som visar en liknande dans som hon gjorde.

I morgon lämnar vi detta hotel och förflyttar oss till det lugnare Södra Goa.

Reflektion

Det finns mycket sagt om hur olika kulturer ser på vilka som håller varandra i handen och hur och när. Googlar man frågan i förhållande till Indien så får man upp en hel radda artiklar (Jag tror det egentligen bara är en artikel som ompuplicerats flera gånger) om att Indiska män håller varandra i handen. Det kanske de gör, det är inget jag funderat så mycket på. I Bangalore är min upplevelse snarare att ingen håller någon i handen.

Istället så håller man personer om armen. Fram till nu så har jag mest sätt vuxna göra det med barn. Vill man hålla koll på ett barn eller hjälpa/dirigera det så gör man det inte genom att hålla fram en hand och låta dem ta tag i den, utan man greppar helt sonika barnen runt under- eller över-armen. Effektivt, ja. Signal om att barnets vilja/förmåga respekteras, nej.

Men häromdagen nere på stranden så såg jag det dessutom mellan vuxna. Längs vattenlinjen så var det vuxna män som höll lika vuxna kvinnor (Antagligen deras fruar) om handleden i ett rejält grepp.

Enda gången i Sverige jag sett något liknande är med personer med grava funktionshinder kopplat till motoriken som gör att de antingen inte kan hålla handen alls, eller att de riskerar att ramla när som helst och då behöver att någon kan ta tag i dem med lite kraft. Så min första undermedvetna reaktion (Och inte bara första gången jag såg det) när jag såg detta var att titta efter tecken på något hinder med balansen/motoriken hos den som blev hållen på det här viset. Hade jag bara sett ett sådant par så hade jag mest noterat det som en udditet, men nu var en hel handfull sådana par.

Ja, jag tror att jag stannar där….

Nu skall jag erkänna att jag själv fram tills inte så många år sedan gjorde något liknande med mina barn. De lade handen i min och grep om mitt långfinger. Då kunde de hålla mig i handen bekvämt och jag kunde omsluta deras hand med min hand. Men så lade jag lillfingret på andra sidan deras handled mot resten av fingrarna. Om jag då klämde ihop handen så fick jag ett järngrepp om deras handled som varken fall eller smitförsök kunde rå på. Men så länge de samarbetade så gav jag dem i alla fall illusionen av att vi höll varandra i handen på ett någorlunda jämbördigt vis….

Så har kalendermånaden December börjat och Vardags-November lider mot sitt slut. Efter Äventyrs-Oktober som helt klart blev lite för mycket av det goda (Vilket bitvis var underbart) så var det både skönt och nödvändigt med lite vardag.

Första helgen började med ett besök i Lalbagh Botanical Garden. Den är mest känd för sina blomsterbyggen, men just nu var det lite ”mellan byggen” så det blev mest en promenad runt på lite gräsmattor. Men ett nedhugget eukalyptusträd blev i alla fall en bra rast- och lekplats.

Veckan efter så bjöd Nils klass på en jätteöverraskning. Vi hade fått inbjudan till en uppvisning som de skulle göra, och till oss föräldrars stora frustration så hade det kommit ett antal önskemål om att barnen skulle ha med sig en det ena och än det andra till skolan, varav många saker inte var helt lätta att få tag på.

Jag håller kvar vid tanken om att det viktiga är att lärare kan kommunicera med barn. Att ingen lärare våra barn haft hittills varit bra på att kommunicera med vuxna, det är väl bara så det är.

Men väl på plats så förstod vi. Det var en dans- sång och teateruppvisning som gick igenom ett halvdussin viktiga historiska händelser i Karnatakas historia (Karnataka är den delstat vi bor i och den är jämförbar med Frankrike i befolkning). De flesta av dem gick ut på ett någon kvinna, personligen eller som regent, försvarade sig mot inkräktare.

Näste evenemang var ett insamlingslopp för jämställdhet som högstadiet arrangerade. Med en nästan amerikansk paranoia för att någon skall bli sjuk eller på något sätt känna minsta obekvämhet så hade de saftkontroll var 500de meter. Men det var skönt att få sträcka på benen lite i det ganska trivsamma bostadskvarteren som ligger bakom skolan. Och självklart fick alla medaljer.

Sedan hade vi ett födelsedagsbarn i familjen, så vi fick prova på att ordna Indiskt barnkalas. Efter mycket letande så hittade vi en restaurang i utkanten av Bangalore som hade en stor och välvårdad gräsmatta utanför. Perfekt plats för ett barnkalas som annars hålls på vanliga restauranger här och blir inte mer en lite högljudda. Pizza och pommes till lunch och lekarna Under hökens alla vingar kom, Banankull och Abra-scount-klassikern Snappa näsduk gjorde dagen till en succé.

I Indien har man dessutom traditionen av return gifts. Man tackar sina gäster för att de kommer genom att ge dem en liten gåva tillbaka. Så det blir ett väldigt presentande fram och tillbaka.

En av presenterna var en experimentlåda med massa roliga kemiska experiment. Alla ingredienser i lådan var dessutom livsmedelsklassade (Även om de inte rekommenderade att man åt av gelekristallpulvret).

Och så avslutades det hela med första advent. Vi bakade pepparkakor, hade adventsfika hemma hos en Ingegerd som bott här i många årtionden, och besökte St Marks Cathedral. Den kyrkan har en tydligt modern Lutheransk stil och slog på stort med ett flera timmar långt körprogram med halvdussinet körer. Namnet på denna helg här är ”Festival och Peace” som jag tycker är lite skarpare än det ganska anonyma ”första advent”. Med trötta barn så stannade vi bara en dryg timme, men det var jättetrevligt ändå.

Och så avslutar jag med ett litet klipp från julavslutningsfesten på kontoret. En lek som blivit viral på någon av de där plattformarna, och som med lite lätt polering av reglerna nog kan bli en riktigt kul och seriös tävlingslek.

På Fredag är det julavslutning i skolan och på Söndag så åker vi till Goa för att vara där i nästa två och en halv vecka. Det kommer kännas bra efter en ganska intensiv höst….

PS

Jag behövde bara slänga med denna solblekta gamla bild som sitter på gymmet vi går till. Det lämnas som en övning åt läsaren att lista alla de normbrott som den visar exempel på.

Denna vecka är det Diwali, ljusets festival. Den fyller lite samma roll som jul och nyår tillsammans och är en av de stora högtiderna under året. Skolan var stängd hela måndag till onsdag och då var det långresedags igen!

Denna gång har vi valt att tumma lite på principerna och nöjesflyga, något vi inte gjort sedan Isak vad nyfödd. Men det gick inget direktflyg, så det blev mellanlandning med övernattning i Mumbai, en mycket varmare stad än Bangalore. Så givetvis var det dags att fram våra hoodies, för desto varmare det är ute, desto kallare verkar man sätta luftkonditioneringen.

Väckarklocka satt till 05.00 är ett rimligt pris att betala på ett äventyr som detta, och snart var vi alla pigga och vakna. Mumbais flygplats hade en konstnärlig installation gjord av gamla dörrar.

De här dörrarna har en särskild plats i vår familj på grund av hur de spritt sig över världen till platser vi bott. De vassa spikarna är till för att inte elefanter bara skall buffa sig igenom dem. Araberna tyckte de att de såg fina ut och plockade upp trenden. När de invaderade/bosatte sig i Spanien så såg Spanjorerna dem och också de hakade på denna design. Conquistadorerna med sig stilen till Latinamerika, och i Europa så spred trenden sig norrut ända till vårt härbre i Bjursås där mönstret förvisso hamnat på sniskan och spikarna försvunnit. Men som min kusin Jens argumenterat som del av sin forskning: Idén om att en globaliserad värld skulle vara något nytt är bara hittepå.

Sista delen av resan var förhållandevis händelselös. Litet flygplan och liten Auto.

Platsen vi skulle till, Malvan och Chilla Beach är ett ganska okänt mål. De flesta av mina kollegor hade aldrig hört talas om det och transportmöjligheterna var som sagt begränsade. Men alla listor över “bästa snorklingen i Indien” har med denna plats som den enda på Indiska fastlandet. Så det här kunde gå lite hur som helst. Antingen fantastiskt eller en total besvikelse. Jag låter bilderna tala för sig själva.

Vi tillbringade i princip vår vakna tid med att antingen flyta 30-gradigt guppande vatten, eller med att vila upp oss med varsin bok från ansträngningen av att ligga och flyta i 30-gradigt guppande vatten.

Den stora attraktionen här är ett gammalt fort som byggdes på 1600-talet, i form av en ö helt omringad av höga murar. Här tramsar man inte runt med massa staket och sådant utan det är fri lek på eget ansvar.

Sista morgonen innan flyget hem så gick vi ner på stranden för att ta farväl. Då hittade vi denna stackare som inte var död, men för trött för att ens orka simma. Så fast vi försökte få ut den i vattnet två gånger så slutade den på rygg på sandstranden ändå…

Nu sitter vi på planet på väg hem. Efter Äventyrs-Oktober väntar Vardags-November som sedan följs av jätte-långt-julledigt-i-Goa-December.

Reflektion

Det var det där med att resa med flyg. Tåget har ju tyvärr sitt krux med att ett trasigt tåg stoppar upp precis alla annan trafik på rälsen i flera timmar.

Men bränslefrågan satt åt sidan så blev det på just denna resa så tydligt hur absurt flygresor rent logistiskt går till. Mumbais flygplats har två terminaler som det tar en halvtimme att köra mellan. Hotellet vi bodde på låg precis vid den terminal vi ankom till, men avresan skulle ske från den andra terminalen. Så väckarklockan sattes på 05.00 för planet skulle avgå 08.00.

Men planet vi flög med stod parkerat precis bredvid terminalen vid hotellet. Det är på riktigt max 15 minuters promenad från där jag tog denna bild till hotellet i kamerans riktning. Så vi lade 3 timmar på att göra något som borde gått på 1 timme, bara på grund av alla kontroller som krävs för att släppa på folk på en flygande sardinburk.

PS. Flygplanet hämnades på mig genom att komma lite sent så att några som skulle till Singapore hade bråttom. Då försökte jag vara artig och flytta till en rad bakom efter vi landat så att de kunde komma ut snabbt och effektivt. Men för ovanlighetens skull hade jag lagt laptopen i stolsfickan framför och fick inte med den…. Så nu är vi en svindyr laptop kort. Förhoppningsvis bara tillfälligt.

Jo, vi överlevde resan och är alla hemma i lägenheten i Bangalore nu. Tillbaka till en vardag med 27 grader, korsdrag och böneutrop.

Resan avslutades med en dag till i Coonoor, där vår mycket trevliga auto-chaufför körde oss till andra sidan dalen för att titta närmare på det stora vattenfallet som vi hade sett på avstånd dagen innan. Det var ett fall där resan blev större än målet.

Över en timmes resa enkel väg, och när vi väl kom fram så kunde namn knappt se vattnet från utsiktsposten, och på grund av att det är regnperiod så fick man inte gå på stigen som annars tar en fram till en badplats mellan två fall heller.

Men på vägen dit stannade vi på lunchrestaurangen ”The Hobbit” som hade Ikea-möbler och ett schackspel under ett plåttak som fick den helt normala tropiska regnskuren att bli öronbedövande.

Trots att dagens höjdpunkt blev lite inget av något så ångrar jag alls inte resan. Det var mysigt i den minimala auton, och i alla fall jag känner att en dag till av snirklande genom bergssidornas teplantage gav mig en djupare anknytning och förståelse för platsen.

I övrigt så tittade vi på ett mindre vattenfall, lekte/sov i en lekpark och avslutade med lite fotboll på gatan utanför en våffelrestaurang ägd av en riktigt trevlig familj där en av dem hade varit både i Malmö och Helsingfors.

Vägen hem var det sista äventyret med sov-natt-buss. Som koncept, ganska smart och bra. Att det började med en timme av serpentinväg, kanske mindre bra. Så det gör vi nog inte om. Men utan serpentinväg och med en riktig kudde så hade jag nog trivts rätt bra.

Dagen efter så hade jag en jobbresa tillbaka till Sverige. Så nattflyg till europa, två dagars ledarskapskonferens, och sedan flyget hem till Bangalore igen. Redan när jag landade i Sverige så insåg jag att hela det besöket skulle kännas som en dröm när jag var tillbaka. Så det kanske det var.

Men en morgonpromenad längs Norrmälarstrand med några Indiska kollegor gjorde gott för själen.

Nu kommer en vecka av vanlig vardag igen innan vi ger oss av till Mālvan. Mālvan är en by lite norr om Goa som enligt alla listor har bästa snorklingen på Indiska fastlandet. Dessutom är den här byn så liten att inte ens de flesta Indier ens hört talas om den. Så det kan bli oväntat åt alla håll. Här är en liten förhandstitt:

På vår 10-åriga bröllopsdag så var det dags att lämna paradiset som Bandipur var och ge oss upp i bergen till lite mer Svenska temperaturer. Hotellet tog i lite extra med bordsdekorationerna till vår sista lunch. Och aporna tog farväl de med.

Vägen till vår nästa stopp, Ooty tog oss genom tigerparken en sista gång, och även en elefant passade på att önska oss lycka till på färden.

Ooty ligger på rejält över 2000 meters höjd, och det var svinkallt! Sjutton grader må vara ganska trivsamt när luften är torr och man har varma golv och ullkläder. I en stad med stengolv, hus med extra bra ventilation och ren bomull så var det precis så hemskt som vi Svenskar gärna hävdar.

Vi tog oss till stans bästa restaurang för att äta en civiliserad årsdagsmiddag, men kylan, trötta barn, och den tyvärr inte helt smickrande jämförelsen med den sjukt bra maten på hotellet innan gjorde att det hela blev lite av en icke-händelse.

Ooty var mest tänkt som en övernattning inför en av resans planerade höjdpunkter. The Toy Train är ett bergståg som går från Ooty och ner till låglandet. Trots att vi bokade flera månader i förväg så var biljetterna på den längre resan redan slut. Men vi kunde i alla fall åka halvvägs till Coonoor vilket var trevligt nog.

Coonoor är en sådan där liten pärla som ligger nära mer kända platser och därför inte ”förstörts av turister”. Vi checkade in på ett homestay av bättre sort och började med att ta en promenad upp på bergen och de teodlingar som täcker varenda bergssida runt denna by. Jag passade på att plocka lite nyutslagna blad för att prova att göra te på färska teblad. Smaken blir sjukt subtil och elegant. Ja, om jag kunde så skulle jag bara dricka färskt te.

Dagen efter så hade vi bokat en halvdagstur med en lokal auto-chaufför. Först ut var en teodling där man fick gå runt bland buskarna.

Sedan fortsatte färden vidare till ett antal utsiktsposter. Coonoor ligger precis på kanten av Nilgiribergen som har en extremt abrupt gräns mot plattlandet nedanför. Det ser ut som om berget väckats ihop, och sedan fått rejäla förkastningsbranter i dess utkant.

Den här lilla typen måste ju få en helt egen bild. De är sjukt gulliga dessa små, tills man tar fram fikat. Då visar de att de har både tänder, klor och attityd.

Sammanfattningsvis är det denna resa vi gjort de senaste dagarna.

Till i morgon har vi hyrt heldagstaxi för att hinna med resten av sevärdheterna i detta område. Sedan skall vi prova på äventyret sovbuss som med lite tur tar oss hela vägen hem till Bangalore och slutet av denna första etapp av Äventyrs-Oktober.

Denna resa fortsätter med att överträffa förväntningar. Ren natur är som sagt en bristvara i södra Indien, men här i Bandipur så har vi hittat en oas där naturen tas om hand om, trots att det förstås är väldigt mycket folk här med.

Huvudattraktionen här är Bandipur Tiger Reserve, ett gammalt kungligt jaktområde som numer är nationalpark. Det är just nu hem till 2000 elefanter och nästan 200 tigrar som är det stora dragplåstret.

Här stannar vi i hela tre nätter på hotellet The Mangifera (Mangifera är det latinska namnet på Mangoträd) och det är ett litet hotell som består av en gammal bondgårdsbyggnat ombyggt till fem hotellrum och en restaurang i närheten. Emellan dem ligger en badbassäng och runt alltihop är det en väl tilltagen plantering av kokospalmer.

Nedan ser ni huset. Våra två rum ligger bakom de inglasade balkongerna till höger i bilden.

Även om vi är på samma höjd som Bangalore så är växtligheten helt annorlunda här. Här är det mer gräs och träiga buskar vilket binder marken bättre än i Bangalore. Till min stora glädje så har jag till slut hittat äkta ”rör-mig-ej”-växter, en rolig växt som frodas i Centralamerikas högre landskap. Den Schweizerkniv som jag fick när vi bodde där fix nu en liten återträff, så där 30 år senare.

Så varför heter växterna ”rör-mig-ej”-växter? Nils får förklara:

Så var det dags att åka ut på safarin. Vi hade tur och fick se det mesta av de kändaste djuren. Vi börjar med ett litet kollage av de lite vanligare djuren. När guiden inte ens bemödar sig om att nämna påfåglar så vet man vad man har att vänta.

Näst mest populär i parken är elefanten. Vi hade turen att se en hane, något som är ovanligt då de rör sig ensam och därför är svårare att få syn på än honorna som rör sig i flock. Rebecka lyckades dessutom se den innan guiden…

En annan evig tvåa är Leoparden. Tyvärr så är det i princip omöjligt att faktiskt se den i bilden till höger, men på grenen till höger i det stora bruna trädet så ligger det en Leopard och tuggar på ett rådjur. När till och med guiden tar fram sin kamera och sedan skrytvisar bilden för de andra guiderna, då vet man att man sett något speciellt.

Men huvudnumret är som sagt tigern. Ungefär var tredje tur får se tiger, och vi hade bokat två turer, så skulle vi få se en?

Spåren fanns där. Färska tigerspår i leran, och rejäla klösmärken för att markera revir.

Men till slut, djupt inne i snårskogen, så träffade vi på Sundri. Hon är sex år gammal och har inte synts till på tre månader. Också hon blev föremål för en hel del skrytande guider emellan. Det är ny vecka, så hon kanske blir denna veckas tant.

Nu är vi tillbaka och vi väntar på lunchen på bästa möjliga sätt. En fjäril tar dessutom chansen att foto-bomba vår slowmotion-film.

Reflektion

I går kväll när jag barfota klev ut på gräsmattan utanför vår lilla stuga och in under de lummiga träden i kvällsmörkret så slogs jag plötsligt av en känsla.

Jag har, sedan någon gång i våras, till slut insett att jag inte är en stadsmänniska. Jag har varit det under en period i livet, men digitaliseringen utveckling och min egen förändring har nött bort stadens fördelar en efter en. Några få finns kvar och tippar fortfarande över vågskålen till Stockholms fördel, men många av dem har ett utgångsdatum.

Känslan jag fick var den där känslan av absolut stillhet, och vissheten av att jag behöver kunna gå barfota på marken bland träd med viss regelbundenhet för att kunna känna mig hel.

Men sedan kom direkt en mot-tanke som sade ”Men vadå, du har ju aldrig varit still mer än 5 minuter i ditt liv. Du är ju hela tiden i rörelse och tycker stillhet är jättetråkigt”.

Och då hände något spännande. Dessa två tankar möttes och bildade en helhet som är banal på ytan men som jag nu tror att jag förstått på ett djupare plan. För att kunna röra oss snabbt på ett sätt som påverkar oss om vår omvärld på djupet så behöver vi rötter och stillhet.

Det här är något som vi arbetar med på jobbet just nu. Hur kan vi skapa något som kräver en jättestor mängd kreativitet, i extremt hög hastighet. Svaret har varit välkänt sedan i alla fall mitten av 90-talet. En viktig del av svaret är att det alltid skall finnas en bergfast grund att stå på. Då kan nästa steg kan tas med fullständig tillit om att det som ligger bakom inte kommer sätta käppar i hjulet. Framtiden innehåller nog med osäkerhet utifrån utan att man fyller på.

Jag har läst detta och tillämpat det i många år. Nu tror jag att jag förstår den tankens inne väsen. Det här är nog ett korn av det som kallas visdom eller upplysning, och det har värde.

Så nästa fråga blir: Hur kan visdom som tar decenier att uppnå fungera i en föränderlig värld? Jag har faktiskt läst ett antal svar på den frågan med och de är lika eleganta som de är banala. Ge mig ett årtionde till så kanske jag dessutom förstår dem.