Vardag Pa Indiskt Vis

Då har tråkvardagen infunnit sig, och det har inte funnits så mycket att skriva om. Men så plötsligt blev det en hel del!

Vi börjar med ett kalas-tema. Två födelsedagskalas ar vi varit på hittills, med både poolparty och kroppsmåleri 😀

Och även gated communities har flyttat in i den digitala världen med one-time-passwords i appar för att släppa in gäster genom grinden.

I veckan var det en helgdag, tillägnad Ganesha, Elefantguden, den äldsta (Fast son till Shiva? Jag måste sluta tänka så västerländskt linjärt). Det är bara en dag som är helgdag, men firandet pågår gärna i fler dagar (Upp till 11, har jag förstått) och i fredags var vi inbjudna till en klasskompis till Nils att vara med i ett delfirande. Det första de gjorde var att sätta mig i en soffa, och det var helt rätt för det tar liksom några minuter att ta in den här mängden färger.

En släkting till huset var dessutom prisbelönt konstnär så väggarna var täckta med tavlor. Den ni ser nedan var annorlunda i stilen mot de andra (”Just a different concept from long back…”), och en jag faktiskt skulle vilja köpa och sätta upp på väggen.

Under veckan blev det dessutom en dag till ledigt för barnen för det kom ett kraftigt regn. Staden hastigt en extra helgdag med stängda skolor. ”Om gud vill och det inte regnar”, som man sade i Latinamerika.

Groupie-tillfällena fortsätter dyka upp. Ett i lokala matbutiken, och ett på tekniska museet….

På väg till Tekniska Museet hittade vi precis ett sådant där ”hål i väggen” som vi för evigt kommer kunna referera till och på alla Indiska restauranger säga ”Ja, det var väl bra, men inte som på Sri Krishna the Baba”. Väldigt enkla smaker, men trevligaste personalen och 10kr per mättande portion. Tvärs över gatan ligger takrestauranger som tar 100ggr mer.

Man vardag är ändå vardag, och då äter vi antingen mat hemma (Nu med ugn med roterande grill-funktion!) eller så storhandlar vi på Elements mall och äter i deras food-court. Betalning sker kontant, för Indien är helt digitaliserat, men bara för personer som bott här i minst 182 dagar.

Och så denna gång en film med getter som vi möter på väg till jobbet. Som tyvärr stängt i några veckor för väl behövlig renovering. Men tråkigt att inte träffa kollegorna som jag rest så långt för att träffa.

Korta sammanfattningen är att man betalar en bråkdel för hus här mot i Sverige (Även om man jämför med lönenivåer) och då får man byggarbetare som inte bryr sig så mycket om det där med att cement gärna skal användas inom några timar efter att man blandat ihop den och då blir det sprickor i husen redan efter något år. Nog sagt om detta.

Reflektion

Det är ändå valtider, så jag kostar på mig att vara lite politisk idag. Vi var som sagt på kalas och där hamnade jag i samtal med en kvinna från Belgien som flyttade hit för något årtionde sedan. Vi pratade om för- och nackdelar med Indien mot Europa. Hon föreslog att vi inte skulle vara så bestämda kring det där med att åka hem efter ett år, och då tog hon upp det där med att allt är så praktiskt här. Hon kan, som småbarnsmamma, driva både startup-verkssamhet och träna inför marathon. Med städerska, möjlighet att anlita chaufför (Fast just hon körde hellre själv just nu) och allt annat så får man så mycket tid över. Barnens leksaker försvinner automatiskt från golvet och hamnar tillbaka på sina platser varje dag.

Jo, hon har ju rätt. I Beligen verkar inte förskolor vara gratis, och även med Stockholms-lyxiga heldags-dagis så tar barn ju trots allt en hel del tid och energi. Och med Europeiska pengar i Bangalore så kan livet vara så sinnessjukt bekvämt och enkelt.

Med chaufför, städerska, kock, frissör, everything-on-demand, läxhjälp och nanny till barnen och massage som avslutning så har vissa verkligen mer än 24h på sitt dygn. Och allt detta har man verkligen råd med med två svenska medianlöner. Och jag älskar att kunna besöka den här världen.

Men det är skillnad på vardag och fest.

Vem blir mina barn om de aldrig städat sitt rum? Vem blir jag om jag inte lagar mat eller plockar i ordning efter mig? Vilken sorts kollega blir jag om jag räknar med att någon annan skall ta hand om det jag inte vill och orkar? Och om det finns uppgifter som är under min värdighet och timpenning att göra, vad kommer min hjärna till slut berätta för mig om de personer i min närhet som gör dem? Kommer de vara lika mycket värda som jag?

Så tack, men nej tack. Jag är glad att ha fått en inbjudan till festen. Jag är glad att mina barn kommer få en inblick i hur överklassliv ser ut och känns. Men jag menar att karaktär byggs av annat än antal timmar man lägger på läxor. Det här kan aldrig bli min vardag.