Kategori: Uncategorized

Jo, vi överlevde resan och är alla hemma i lägenheten i Bangalore nu. Tillbaka till en vardag med 27 grader, korsdrag och böneutrop.

Resan avslutades med en dag till i Coonoor, där vår mycket trevliga auto-chaufför körde oss till andra sidan dalen för att titta närmare på det stora vattenfallet som vi hade sett på avstånd dagen innan. Det var ett fall där resan blev större än målet.

Över en timmes resa enkel väg, och när vi väl kom fram så kunde namn knappt se vattnet från utsiktsposten, och på grund av att det är regnperiod så fick man inte gå på stigen som annars tar en fram till en badplats mellan två fall heller.

Men på vägen dit stannade vi på lunchrestaurangen ”The Hobbit” som hade Ikea-möbler och ett schackspel under ett plåttak som fick den helt normala tropiska regnskuren att bli öronbedövande.

Trots att dagens höjdpunkt blev lite inget av något så ångrar jag alls inte resan. Det var mysigt i den minimala auton, och i alla fall jag känner att en dag till av snirklande genom bergssidornas teplantage gav mig en djupare anknytning och förståelse för platsen.

I övrigt så tittade vi på ett mindre vattenfall, lekte/sov i en lekpark och avslutade med lite fotboll på gatan utanför en våffelrestaurang ägd av en riktigt trevlig familj där en av dem hade varit både i Malmö och Helsingfors.

Vägen hem var det sista äventyret med sov-natt-buss. Som koncept, ganska smart och bra. Att det började med en timme av serpentinväg, kanske mindre bra. Så det gör vi nog inte om. Men utan serpentinväg och med en riktig kudde så hade jag nog trivts rätt bra.

Dagen efter så hade jag en jobbresa tillbaka till Sverige. Så nattflyg till europa, två dagars ledarskapskonferens, och sedan flyget hem till Bangalore igen. Redan när jag landade i Sverige så insåg jag att hela det besöket skulle kännas som en dröm när jag var tillbaka. Så det kanske det var.

Men en morgonpromenad längs Norrmälarstrand med några Indiska kollegor gjorde gott för själen.

Nu kommer en vecka av vanlig vardag igen innan vi ger oss av till Mālvan. Mālvan är en by lite norr om Goa som enligt alla listor har bästa snorklingen på Indiska fastlandet. Dessutom är den här byn så liten att inte ens de flesta Indier ens hört talas om den. Så det kan bli oväntat åt alla håll. Här är en liten förhandstitt:

På vår 10-åriga bröllopsdag så var det dags att lämna paradiset som Bandipur var och ge oss upp i bergen till lite mer Svenska temperaturer. Hotellet tog i lite extra med bordsdekorationerna till vår sista lunch. Och aporna tog farväl de med.

Vägen till vår nästa stopp, Ooty tog oss genom tigerparken en sista gång, och även en elefant passade på att önska oss lycka till på färden.

Ooty ligger på rejält över 2000 meters höjd, och det var svinkallt! Sjutton grader må vara ganska trivsamt när luften är torr och man har varma golv och ullkläder. I en stad med stengolv, hus med extra bra ventilation och ren bomull så var det precis så hemskt som vi Svenskar gärna hävdar.

Vi tog oss till stans bästa restaurang för att äta en civiliserad årsdagsmiddag, men kylan, trötta barn, och den tyvärr inte helt smickrande jämförelsen med den sjukt bra maten på hotellet innan gjorde att det hela blev lite av en icke-händelse.

Ooty var mest tänkt som en övernattning inför en av resans planerade höjdpunkter. The Toy Train är ett bergståg som går från Ooty och ner till låglandet. Trots att vi bokade flera månader i förväg så var biljetterna på den längre resan redan slut. Men vi kunde i alla fall åka halvvägs till Coonoor vilket var trevligt nog.

Coonoor är en sådan där liten pärla som ligger nära mer kända platser och därför inte ”förstörts av turister”. Vi checkade in på ett homestay av bättre sort och började med att ta en promenad upp på bergen och de teodlingar som täcker varenda bergssida runt denna by. Jag passade på att plocka lite nyutslagna blad för att prova att göra te på färska teblad. Smaken blir sjukt subtil och elegant. Ja, om jag kunde så skulle jag bara dricka färskt te.

Dagen efter så hade vi bokat en halvdagstur med en lokal auto-chaufför. Först ut var en teodling där man fick gå runt bland buskarna.

Sedan fortsatte färden vidare till ett antal utsiktsposter. Coonoor ligger precis på kanten av Nilgiribergen som har en extremt abrupt gräns mot plattlandet nedanför. Det ser ut som om berget väckats ihop, och sedan fått rejäla förkastningsbranter i dess utkant.

Den här lilla typen måste ju få en helt egen bild. De är sjukt gulliga dessa små, tills man tar fram fikat. Då visar de att de har både tänder, klor och attityd.

Sammanfattningsvis är det denna resa vi gjort de senaste dagarna.

Till i morgon har vi hyrt heldagstaxi för att hinna med resten av sevärdheterna i detta område. Sedan skall vi prova på äventyret sovbuss som med lite tur tar oss hela vägen hem till Bangalore och slutet av denna första etapp av Äventyrs-Oktober.

Denna resa fortsätter med att överträffa förväntningar. Ren natur är som sagt en bristvara i södra Indien, men här i Bandipur så har vi hittat en oas där naturen tas om hand om, trots att det förstås är väldigt mycket folk här med.

Huvudattraktionen här är Bandipur Tiger Reserve, ett gammalt kungligt jaktområde som numer är nationalpark. Det är just nu hem till 2000 elefanter och nästan 200 tigrar som är det stora dragplåstret.

Här stannar vi i hela tre nätter på hotellet The Mangifera (Mangifera är det latinska namnet på Mangoträd) och det är ett litet hotell som består av en gammal bondgårdsbyggnat ombyggt till fem hotellrum och en restaurang i närheten. Emellan dem ligger en badbassäng och runt alltihop är det en väl tilltagen plantering av kokospalmer.

Nedan ser ni huset. Våra två rum ligger bakom de inglasade balkongerna till höger i bilden.

Även om vi är på samma höjd som Bangalore så är växtligheten helt annorlunda här. Här är det mer gräs och träiga buskar vilket binder marken bättre än i Bangalore. Till min stora glädje så har jag till slut hittat äkta ”rör-mig-ej”-växter, en rolig växt som frodas i Centralamerikas högre landskap. Den Schweizerkniv som jag fick när vi bodde där fix nu en liten återträff, så där 30 år senare.

Så varför heter växterna ”rör-mig-ej”-växter? Nils får förklara:

Så var det dags att åka ut på safarin. Vi hade tur och fick se det mesta av de kändaste djuren. Vi börjar med ett litet kollage av de lite vanligare djuren. När guiden inte ens bemödar sig om att nämna påfåglar så vet man vad man har att vänta.

Näst mest populär i parken är elefanten. Vi hade turen att se en hane, något som är ovanligt då de rör sig ensam och därför är svårare att få syn på än honorna som rör sig i flock. Rebecka lyckades dessutom se den innan guiden…

En annan evig tvåa är Leoparden. Tyvärr så är det i princip omöjligt att faktiskt se den i bilden till höger, men på grenen till höger i det stora bruna trädet så ligger det en Leopard och tuggar på ett rådjur. När till och med guiden tar fram sin kamera och sedan skrytvisar bilden för de andra guiderna, då vet man att man sett något speciellt.

Men huvudnumret är som sagt tigern. Ungefär var tredje tur får se tiger, och vi hade bokat två turer, så skulle vi få se en?

Spåren fanns där. Färska tigerspår i leran, och rejäla klösmärken för att markera revir.

Men till slut, djupt inne i snårskogen, så träffade vi på Sundri. Hon är sex år gammal och har inte synts till på tre månader. Också hon blev föremål för en hel del skrytande guider emellan. Det är ny vecka, så hon kanske blir denna veckas tant.

Nu är vi tillbaka och vi väntar på lunchen på bästa möjliga sätt. En fjäril tar dessutom chansen att foto-bomba vår slowmotion-film.

Reflektion

I går kväll när jag barfota klev ut på gräsmattan utanför vår lilla stuga och in under de lummiga träden i kvällsmörkret så slogs jag plötsligt av en känsla.

Jag har, sedan någon gång i våras, till slut insett att jag inte är en stadsmänniska. Jag har varit det under en period i livet, men digitaliseringen utveckling och min egen förändring har nött bort stadens fördelar en efter en. Några få finns kvar och tippar fortfarande över vågskålen till Stockholms fördel, men många av dem har ett utgångsdatum.

Känslan jag fick var den där känslan av absolut stillhet, och vissheten av att jag behöver kunna gå barfota på marken bland träd med viss regelbundenhet för att kunna känna mig hel.

Men sedan kom direkt en mot-tanke som sade ”Men vadå, du har ju aldrig varit still mer än 5 minuter i ditt liv. Du är ju hela tiden i rörelse och tycker stillhet är jättetråkigt”.

Och då hände något spännande. Dessa två tankar möttes och bildade en helhet som är banal på ytan men som jag nu tror att jag förstått på ett djupare plan. För att kunna röra oss snabbt på ett sätt som påverkar oss om vår omvärld på djupet så behöver vi rötter och stillhet.

Det här är något som vi arbetar med på jobbet just nu. Hur kan vi skapa något som kräver en jättestor mängd kreativitet, i extremt hög hastighet. Svaret har varit välkänt sedan i alla fall mitten av 90-talet. En viktig del av svaret är att det alltid skall finnas en bergfast grund att stå på. Då kan nästa steg kan tas med fullständig tillit om att det som ligger bakom inte kommer sätta käppar i hjulet. Framtiden innehåller nog med osäkerhet utifrån utan att man fyller på.

Jag har läst detta och tillämpat det i många år. Nu tror jag att jag förstår den tankens inne väsen. Det här är nog ett korn av det som kallas visdom eller upplysning, och det har värde.

Så nästa fråga blir: Hur kan visdom som tar decenier att uppnå fungera i en föränderlig värld? Jag har faktiskt läst ett antal svar på den frågan med och de är lika eleganta som de är banala. Ge mig ett årtionde till så kanske jag dessutom förstår dem.

Rebecka hade tagit några bilder som jag missade att ta med. Så här är lite fler bilder från Mysore.

Och lite apor i träden på hotellet….

Två av de stora årliga högtiderna i Indien ligger i Oktober. Dussehra och Divali. Skolan firar Dussehra med ett en och en halv vecka långt höstlov som börjat nu, och Divali med tre lediga dagar i slutet av Oktober. Kombinerat med en kortresa med jobbet jag gör tillbaka till Sverige(!) betyder att jag inte kommer jobba många vanliga arbetsdagar denna månad.

Så efter en extremt vardaglig September så är vi nu alltså i Äventyrs-Oktober som är lite mer fotogeniskt. Så knappt 3 dygn in så finns et material för ett första inlägg.

På samma vis som att Midsommar firas intensivast i Dalarna, så firas Dussehra som intensivast i Mysore, en av Bangalores närmare grannstäder. Så det är klart vi behövde åka dit. Själva höjdpunkten händer på Onsdag, tror jag, och då är det så fullt med folk i Mysore att till och med infödda Indier skakar lite oroligt på huvudet. Så vi passade på att åka dit lite tidigare för att hinna lämna innan de stora massorna dyker upp.

Jaja, nog med prat. Var är bilderna?!

Först lite kontext. Här är vår resa hittills, från The Canopy House där vi bor, via Mysore och nu sitter jag på The Mangifera och skriver detta.

Resan började med tåg. Första-klass med AC, givetvis, vilket motsvarar upplevelse av att åka Snälltåget med sina vagnar från 60-talet i Sverige. Vi har laddat upp med reskassa och tåget som stod och väntade hade påpassligt reklam för två av orderna vi skall besöka lite senare.

Väl framme så tog vi en taxi till hotellet, och taxichauffören var riktigt sugen på att vi skulle boka honom resten av dagen så han kunde visa oss resten av Mysore. Han gav ett gott intryck så vi sade ja. Det var ett riktigt bra val för han tog först med oss ut till en park nedanför dammen till en av de stora vattentäkterna i den här delen av Indien. Liksom Cubbon Park så är det här också en park där man faktiskt ser till att det är rent och snyggt. Så det är klart att jag tog chansen att ligga och vila lite på rygg direkt på marken. Mitt nya signum?

Och när man har en stor damm, så blir fontäner plötsligt ganska enkla att bygga och billiga i drift…

På kvällen så tog föraren oss genom innerstan, och medans barnen sov sött i bilen så kunde vi vuxna titta på staden som är helt upplyst på nätterna denna vecka, speciellt det kungliga palatset. Vi höll kanske en snitthastighet på 2 km/h, för nu fick vi ett första smakprov på den trängsel som vi blivit varnade för.

Och på tal om det kungliga slottet i Mysore (Mysore var en gång i tiden huvudstad för ett av kungarikena härikring) så åkte vi dit med dagen efter. Och vad roligt det var att se en kulturarvsbyggnad som faktiskt underhålls. Jag håller tydligt på att bli lite av en byggnadsnörd, men det gav mig på riktigt ro i själen när jag såg att det här slottet var byggt att hålla i århundraden och att det faktiskt tas om hand om så att den drömmen kanske blir verklighet.

Och ja, det där sakerna som ser ut som om de är byggda helt i blommor, är byggda helt i blommor.

Under veckan pågår också en kulturvfestival i allmänhet, och jag tar mig friheten att utnämna veckans tant. Kolla vilken känsla och pondus hon i mitten har. Jag har tittat lite på Indisk musikteori och jag tror (Men kan ha fel) att det här är helt improviserad musik.

Efter en tur genom slottet så åkte vi vidare till Mysores Zoo. Ytterligare en attraktion i toppklass med stora burar, fulla med många pigga djur.

Efter ett helvarv runt Zoot så var det middagsdags och sedan hade solen gått ner. Eftersom vi var inom gångavstånd från slottet så tog vi barnen med på en kvällspromenad. Indien har ju i allmänhet en avslappnad attityd till vilken trafik som hör hemma var, och när det blir folkfest så släpper man sådana tankar helt och hållet. Den här typen av stämning har i alla fall inte jag upplevt sedan Daniel och Viktoria gifte sig i Stockholm.

Och som vi märkt, när Indier blir uppsluppna, då vill de ta selfies med västerlänningar. Vissa är jättetrevliga och då är jättekul, som en hel skolklass eller de unga killarna nedan. Andra har ett mer privligerat förhållningssätt och får sig ett artigt och sedan ett mindre artigt nej, något jag känner igen från en viss nyckelfråga inom feminismen….

Vi förstod att det skulle bli svårt att få tag i en taxi hem när trafiken såg ut som den gjorde, så det blev en ganska lång och sen promenad innan vi kom tillräckligt långt bort för att det hela skulle flyta igen. Totalt blev det 10 timmars vandrande och 28 tusen steg med bara korta pauser för att äta och fika, men bara glada miner från alla nästan hela tiden.

Idag var det lugn och ro i en lekpark och taxi till The Mangifera, ett minihotell med stora gräsmattor och pool. Fantastisk personal, riktigt trivsamma gamla men välunderhållna hus och en middag i toppklass bådar gott för de kommande dagarna vi skall vara här.

I Bangalores absoluta mitt, tvärs över från stora regeringsbyggnaden och omringandes högsta domstolen ligger Cubbon Park. Söker man på saker att göra med barn i Bangalore så kommer denna alltid med på listan. Det är faktiskt Cubbon Park ni ser till vänster i rubrikbilden på denna blogg-sida.

Och vilken skillnad mot resten av Bangalore! Som jag nämnt så är bristen på sop- och avloppshantering något som ställer till det för mycket av det offentliga utrymmet här i Bangalore, men denna park är ett undantag. Inga bilar tillåts. Ingen mat får tas med in. Istället är detta en oas där man får gå runt både på vägar och på gräsmattor. Med tanke på hur många människor som bor här så hade man kunna tro att det skulle vara överfullt med folk, men verkligen inte.

Det utlovades en lekpark/minitivoli, men vad jag gissar är två år av Corona-nedstängdhet har räckt för att djungeln skall ha tagit över med skrämmande fart. Man har dessutom lagt energin på att renovera upp ett hörn av parken för att göra en plats exklusivt för barn med fysiska funktionshinder. Nu håller man på att renovera resten av lekparken med och enligt ryktet skall det vara klart om bara två månader.

Lite besvikna på att ytterligare en plats som det talats så väl om inte riktigt levde upp till förväntningarna så bestämde vi oss för att göra något annat resten av eftermiddagen. Men på vägen ut så gick vi förbi en rejäl granitklippa som stack upp ur marken. Solvarm och len och perfekt för att sätta sig ner och återknyta kontakten med jorden och marken för en stund.

I övrigt så har en kattunge flyttat in i huset. Och lärotemat ”hävstång” är en utmärkt ursäkt att bygga en katapult i skolan

Efter en knapp månad då kontoret här varit stängt för renovering och vi återigen tvingats (Till de flestas men inte allas glädje, skall dock tilläggas) jobba hemifrån så kommer kontoret öppna igen på måndag. Det ser jag väldigt mycket fram emot.

Helgens projekt var att undersöka ett studsmatte- och lekland i sydvästra Bangalore. Restider varandes vad de är (Minst en timmes resa) så bestämde vi oss också för att kolla in ett lyxhotell i närheten och göra det till en helhelg.

Men först ett besök hos lokala frisören. Farmor har varit husfrissör i alla år, men även proffs har sin plats. Vi plockade också upp skoluniformerna som till slut har kommit.

Lyx var helgens tema så vi betalade in oss på ett pass på fyra timmar med fri tillgång till allt. Så ja, vi tog en paus på 30 min för att äta, och två korta pauser för en höghöjdsbana och el-sladd-cyklar (Tihi, sladd här betyder att de var byggda för att sladda hela tiden….) men i övrigt så hoppades det i princip utan avbrott. Våga vägra stillasittande barn…..

När vi till slut var färdiga, så tog vi in på femstjärningt hotell och åt Italiensk middag (Rätterna var riktigt bra, men de behöver skärpa till sig på lite saker runtikring om jag skall bli stammis).

Hotellet i övrigt var helt oklanderligt och hotellfrukosten i världsklass. Givetvis med både omelett, pannkaka och dosa som tillagas a la minute.

Träden ni ser mellan glaset och väggen är utomhus, och i utrymmet de växer så flög det ner färgglada tropiska fåglar med vackra röda kinder och med spetsig svart mössa. Jag gissar att det var en slump, men om det var med flit någon planterade just dessa träd för att locka till sig just denna fågel i urbana Bangalore och lyckades så har jag aldrig varit mer imponerad i mitt liv. Lite så här såg fåglarna ut, fast byt ut de gula mot svart och vitt.

I förra inlägget pratade jag om att det blev en spontan helgdag för att det hade regnat ganska mycket. Några dagar senare fick vi se det själva med egna ögon. Detta är inne i Manyata Tech Park, ett av de modernaste och mest påkostade kontorsmrådena i Bangalore där ett enda bolag byggt precis allt från grunden med skattesubventioner mot att företag här måste anställa Indier. Det här var den mindre av pölarna.

Ja, vi har också fått reda på vilken myndighetssveriges längsta arm är, och det är visst CSN. Bilden bland svenskar här är visst att även om man så flyttar ut i någon liten by och inte berättar för någon så kommer CSN-breven fram. Inte ens skatteverket är visst så ihärdiga. Även för vår del så blev vi inte besvikna.

Avslutningsvis så tänker jag kosta på mig att göra mig lite lustig över denna person. Han är en känd skådis här, och hans bild finn ÖVERALLT. Det finns inte en matbutik eller en motorväg där man inte ser hans ansikte, gärna på fem olika produkter samtidigt. Han fnyser åt Blondinbella och Therese Lindgren och kallar dem för amatörer. Gammal är faktiskt äldst när det gäller att kränga sitt personliga varumärke och här ser ni mästarnas mästare.

Då har tråkvardagen infunnit sig, och det har inte funnits så mycket att skriva om. Men så plötsligt blev det en hel del!

Vi börjar med ett kalas-tema. Två födelsedagskalas ar vi varit på hittills, med både poolparty och kroppsmåleri 😀

Och även gated communities har flyttat in i den digitala världen med one-time-passwords i appar för att släppa in gäster genom grinden.

I veckan var det en helgdag, tillägnad Ganesha, Elefantguden, den äldsta (Fast son till Shiva? Jag måste sluta tänka så västerländskt linjärt). Det är bara en dag som är helgdag, men firandet pågår gärna i fler dagar (Upp till 11, har jag förstått) och i fredags var vi inbjudna till en klasskompis till Nils att vara med i ett delfirande. Det första de gjorde var att sätta mig i en soffa, och det var helt rätt för det tar liksom några minuter att ta in den här mängden färger.

En släkting till huset var dessutom prisbelönt konstnär så väggarna var täckta med tavlor. Den ni ser nedan var annorlunda i stilen mot de andra (”Just a different concept from long back…”), och en jag faktiskt skulle vilja köpa och sätta upp på väggen.

Under veckan blev det dessutom en dag till ledigt för barnen för det kom ett kraftigt regn. Staden hastigt en extra helgdag med stängda skolor. ”Om gud vill och det inte regnar”, som man sade i Latinamerika.

Groupie-tillfällena fortsätter dyka upp. Ett i lokala matbutiken, och ett på tekniska museet….

På väg till Tekniska Museet hittade vi precis ett sådant där ”hål i väggen” som vi för evigt kommer kunna referera till och på alla Indiska restauranger säga ”Ja, det var väl bra, men inte som på Sri Krishna the Baba”. Väldigt enkla smaker, men trevligaste personalen och 10kr per mättande portion. Tvärs över gatan ligger takrestauranger som tar 100ggr mer.

Man vardag är ändå vardag, och då äter vi antingen mat hemma (Nu med ugn med roterande grill-funktion!) eller så storhandlar vi på Elements mall och äter i deras food-court. Betalning sker kontant, för Indien är helt digitaliserat, men bara för personer som bott här i minst 182 dagar.

Och så denna gång en film med getter som vi möter på väg till jobbet. Som tyvärr stängt i några veckor för väl behövlig renovering. Men tråkigt att inte träffa kollegorna som jag rest så långt för att träffa.

Korta sammanfattningen är att man betalar en bråkdel för hus här mot i Sverige (Även om man jämför med lönenivåer) och då får man byggarbetare som inte bryr sig så mycket om det där med att cement gärna skal användas inom några timar efter att man blandat ihop den och då blir det sprickor i husen redan efter något år. Nog sagt om detta.

Reflektion

Det är ändå valtider, så jag kostar på mig att vara lite politisk idag. Vi var som sagt på kalas och där hamnade jag i samtal med en kvinna från Belgien som flyttade hit för något årtionde sedan. Vi pratade om för- och nackdelar med Indien mot Europa. Hon föreslog att vi inte skulle vara så bestämda kring det där med att åka hem efter ett år, och då tog hon upp det där med att allt är så praktiskt här. Hon kan, som småbarnsmamma, driva både startup-verkssamhet och träna inför marathon. Med städerska, möjlighet att anlita chaufför (Fast just hon körde hellre själv just nu) och allt annat så får man så mycket tid över. Barnens leksaker försvinner automatiskt från golvet och hamnar tillbaka på sina platser varje dag.

Jo, hon har ju rätt. I Beligen verkar inte förskolor vara gratis, och även med Stockholms-lyxiga heldags-dagis så tar barn ju trots allt en hel del tid och energi. Och med Europeiska pengar i Bangalore så kan livet vara så sinnessjukt bekvämt och enkelt.

Med chaufför, städerska, kock, frissör, everything-on-demand, läxhjälp och nanny till barnen och massage som avslutning så har vissa verkligen mer än 24h på sitt dygn. Och allt detta har man verkligen råd med med två svenska medianlöner. Och jag älskar att kunna besöka den här världen.

Men det är skillnad på vardag och fest.

Vem blir mina barn om de aldrig städat sitt rum? Vem blir jag om jag inte lagar mat eller plockar i ordning efter mig? Vilken sorts kollega blir jag om jag räknar med att någon annan skall ta hand om det jag inte vill och orkar? Och om det finns uppgifter som är under min värdighet och timpenning att göra, vad kommer min hjärna till slut berätta för mig om de personer i min närhet som gör dem? Kommer de vara lika mycket värda som jag?

Så tack, men nej tack. Jag är glad att ha fått en inbjudan till festen. Jag är glad att mina barn kommer få en inblick i hur överklassliv ser ut och känns. Men jag menar att karaktär byggs av annat än antal timmar man lägger på läxor. Det här kan aldrig bli min vardag.

Så även denna dagbok. Men här kommer en lite mer djuplodande intervju med Nils om hans upplevelse av resan hittills.

D: Om du tänker tillbaks från när vi satt på Arlanda och precis skulle flyga iväg, hur kändes det då?

N: Lite pirrigt, jag minns inte att jag har åkt flyg förut.

D: Just ja, du var ju 2.5 år gammal sist vi flög.

N: Mm, så jag minns inte flyget, men jag minns efter och innan.

D: Vi flög först till Frankfurt, och sedan så flög vi hela långa vägen till Bangalore. Hur kändes det?

N: Mer nervöst än på första flyget.

D: Och varför tror du det?

N: För att jag skall till ett helt nytt land som jag aldrig har varit i och gå i skolan där.

D: Och hur var maten på flyget?

N: Njea, den var inte så god.

D: Nej, det var ju inte bra mat för dig, eller hur?

N: Nej

D: Sedan kom vi hit. Hur var det första veckorna här innan skolan började?

N: Najs

D: Vad tyckte du om maten? Kommer du ihåg vad du tyckte om maten precis när du kom hit? Om chilli, till exempel?

N: Inte så gott. För några månader innan så hade jag ätit megastark korv på Korvfestivalen.

D: Men vad tycker du om chilli nu?

N: Gott.

D: Och hur var det i skolan, om vi börjar med allra första dagen?

N: Pirrig. Och nervös.

D: När du kom hem, var du glad eller ledsen då?

N: Glad.

D: Men sedan, dag två, hur kändes det då?

N: Mer nervöst.

D: Ja, precis. Det var lite jobbigt, eller hur?

N: Ja.

D: Sade du något om att du var nervös för att det kanske skulle serveras äcklig mat?

N: Ja.

D: Men nu har du gått i två veckor. Har det serverats någon äcklig mat?

N: Jag har… tåligt maten… och på fikat har det varit Mariekex och ketchup, det var jättegott! Det är faktiskt gott.

D: Mariekex med ketchup?

N: Ja, det är jättegott!

D: Och hur är det med frukosten? Du sade något om ifall de skulle servera äcklig frukost. Men vad finns det på frukosten?

N: Choklad- och vaniljflingor eller jordgubbsflingor. Plus vattenmelon.

D: Och lunchen då?

N: Det brukar finnas vitt ris, och någon paneer, men det brukar inte finnas längre.

D: Nehe, var har du ätit då?

N: Någon annan gryta.

D: Så om du vill hälsa något till dina kompisar, eller till till Nils när Nils är vuxen, hur är det att komma till ett helt nytt land så här?

N: Jättenervöst…. Och pirrigt.

D: Så var det då jättenervöst i två veckor?

N: Ja, jag tyckte det, men det kan ta bara en vecka.

D: Är det fortfarande jättenervöst?

N: Nej.

D: Underbart! Tack så mycket, Nils.

I övrigt

Nils har äntligen hittat ett föremål i Indien som inte luktar något alls.

Inför Indiens 75-årsdag så spelar blandade orkestrar på gatorna.

Vardagslivet fortsätter….

Första skoldagen så promenerade Rebecka och jag från skolan bort till ett café och då såg vi detta bisarra träd. Det ni ser är alltså utväxter på huvudstammen som mest ser ut som en parasit. Resten av trädet ser ut som ett vanligt träd. Inte ens en lokalbo visste vad det hette annat än att blommorna är en viktig del i en Shiva-ritual. Jag förstår fullkomligt.

Och så kunde vi inte hålla oss från att åka en gång till till The Ananta för att fira / repa oss från första skol- och jobbveckan.

Reflektion

Idag vill jag skriva om det jag kallar för den Indiska Vänlighetskulturen. Den är tätt sammanvävd med den lite mer berömda Ja-kulturen, dvs att en Indier aldrig säger nej, på gott och ont.

Det jag lärt mig är att Indisk kultur lägger stor vikt vid harmoni. Och harmoni står i motsats till konflikt. Alltså undviker man konflikt. Som Svensk så känns det här ganska bekant eftersom vår konsensuskultur också gör att en Svensk gärna inte sätter ner foten och säger nej bara så där.

Och jag måste säga att jag verkligen gillar denna harmoniska vänlighetskultur, för det gör att livet i Indien är otroligt trivsamt. Byråkratin här må inte vara så digitaliserat blixtsnabb som i Sverige, men alla myndighets- och byråkratipersoner jag pratat med visar mig hela tiden till nästa steg, och inom en rimlig tid så är ärendet avklarat. Det finns en god chans att jag har ett indiskt ”personnummer” redan i mitten av nästa vecka.

Hyresvärden är en jättetrevlig person som är lösningsorienterad och mån om att vi skall trivas.

På kontoret jag arbetar så är det ett lugn och ett fokus med vänliga röster och alla försöker hjälpa varandra. Just atmosfären på kontoret var en inte helt oviktig del i varför jag ville arbeta här.

Och så avslutar vi med trafiken. Man kan inte prata Bangalore utan at prata trafik. Den är ökänd för att den är seg och strulig och alla tutar hela tiden. Men jag tycker inte att det är så illa. Vår Essingeled i Stockholm är inte superkul i rusningstrafik alla dagar. Och efter uppemot 50 taxiresor så har jag fortfarande inte sett någon förare som uttryckt otrevlig ilska eller någon större frustration. Biltutorna här har ett mjukare ljud än i Europa, och det går tydligt att höra skillnad på någon som tutar för att få uppmärksamhet och någon som är ilsk, och det är mycket få ilske-tut.

På det hela taget så är trafiken här väldigt mycket så som cykeltrafiken är en vardagsmorgon vid Hornstull. Ja, det är lite trångt. Ja, det kräver lite uppmärksamhet. Ja, ibland så strular det till sig lite och någon ropar till lite högre. Men är man bara i känslomässig balans själv så är det inget att jaga upp sig över.

Och den tanken känner jag genomsyrar hela min upplevelse av Indien hittills.