Första skolveckan avklarad

Vardagslivet fortsätter….

Första skoldagen så promenerade Rebecka och jag från skolan bort till ett café och då såg vi detta bisarra träd. Det ni ser är alltså utväxter på huvudstammen som mest ser ut som en parasit. Resten av trädet ser ut som ett vanligt träd. Inte ens en lokalbo visste vad det hette annat än att blommorna är en viktig del i en Shiva-ritual. Jag förstår fullkomligt.

Och så kunde vi inte hålla oss från att åka en gång till till The Ananta för att fira / repa oss från första skol- och jobbveckan.

Videosamtal med Sverige. Inga mer postband med flera veckors leveranstid.

Reflektion

Idag vill jag skriva om det jag kallar för den Indiska Vänlighetskulturen. Den är tätt sammanvävd med den lite mer berömda Ja-kulturen, dvs att en Indier aldrig säger nej, på gott och ont.

Det jag lärt mig är att Indisk kultur lägger stor vikt vid harmoni. Och harmoni står i motsats till konflikt. Alltså undviker man konflikt. Som Svensk så känns det här ganska bekant eftersom vår konsensuskultur också gör att en Svensk gärna inte sätter ner foten och säger nej bara så där.

Och jag måste säga att jag verkligen gillar denna harmoniska vänlighetskultur, för det gör att livet i Indien är otroligt trivsamt. Byråkratin här må inte vara så digitaliserat blixtsnabb som i Sverige, men alla myndighets- och byråkratipersoner jag pratat med visar mig hela tiden till nästa steg, och inom en rimlig tid så är ärendet avklarat. Det finns en god chans att jag har ett indiskt ”personnummer” redan i mitten av nästa vecka.

Hyresvärden är en jättetrevlig person som är lösningsorienterad och mån om att vi skall trivas.

På kontoret jag arbetar så är det ett lugn och ett fokus med vänliga röster och alla försöker hjälpa varandra. Just atmosfären på kontoret var en inte helt oviktig del i varför jag ville arbeta här.

Och så avslutar vi med trafiken. Man kan inte prata Bangalore utan at prata trafik. Den är ökänd för att den är seg och strulig och alla tutar hela tiden. Men jag tycker inte att det är så illa. Vår Essingeled i Stockholm är inte superkul i rusningstrafik alla dagar. Och efter uppemot 50 taxiresor så har jag fortfarande inte sett någon förare som uttryckt otrevlig ilska eller någon större frustration. Biltutorna här har ett mjukare ljud än i Europa, och det går tydligt att höra skillnad på någon som tutar för att få uppmärksamhet och någon som är ilsk, och det är mycket få ilske-tut.

På det hela taget så är trafiken här väldigt mycket så som cykeltrafiken är en vardagsmorgon vid Hornstull. Ja, det är lite trångt. Ja, det kräver lite uppmärksamhet. Ja, ibland så strular det till sig lite och någon ropar till lite högre. Men är man bara i känslomässig balans själv så är det inget att jaga upp sig över.

Och den tanken känner jag genomsyrar hela min upplevelse av Indien hittills.

Skolstart!

Då var årets sommarsemester slut, och skolan börjar.

Sedan sist har vi varit ute på en del äventyr, men lika mycket gosat in oss i vår nya vardagsmiljö.

Vi börjar med vardagsmaten. Vi bor i det huvudsakligen vegetariska södra Indien, och den ”vanliga” matbutiken närmast oss säljer inget kött alls. Men runt hörnet ligger ett slakteri som säljer kyckling och lamm/get. Stackarn på skärbrädan nedan levde bara en kvart innan bilden togs, och är fortfarande varm. Till och med jag som styckat hundratals fåglar hajade till lite på den känslan. Men jag kan säga att den inte dog förgäves. Den har säkert bott i en bur lite mer än vad den skulle gillat, men den har verkligen fått växa till sig i naturlig takt och hade helt annan smak och konsistens än till och med de Svenska Bosarpskyklingarna som jag annars älskar.

En annan vardagsrutin som jag tagit mig an med viss tveksamhet är ett Amazon i toppform. Detta paket beställde jag någon gång efter 14, så fyra timmars leverans. En morgon klockan 8 fick jag veta att jag kunde få mina saker innan 11….

Vårt största äventyr var ett besök till Nandi Hills, ett måste enligt alla guideböcker. Nandi Hills är en kombination av vanligt turistmål och pilrimsresamål, något som verkar ganska vanligt här. Rent konkret är det en jätteklippa som höjer sig över omgivningen med ett halvgammalt fort på toppen, kombinerat med ett aktivt tempel.

På resan dit så fick vi en första känsla för geologin. Som jag förstått det har södra Indien bland den äldsta markytan i världen och det vi ser här är gammal granit som bara slipats av regn och vatten under jättelång tid. Inga istider, inga vulkaner, inga nya berg som kommit upp till ytan.

På andra platser i Indien blir det ännu mer extremt som på den här bilden från Hampi några tiotals mil norr om där vi var.

Väl på toppen så var det fikadags. I en värld där allt är annorlunda så lev ett mariekex, bakat med exakt samma recept som i Göteborg en liten stund av lugn. Livets små saker…

I vanlig ordning var det mer än en grupp som ville ta foton med oss. Det spännande är att det aldrig händer i det ”vanliga” Bangalore. Bara när vi är på turistorter eller andra speciella platser. Nedan en basketspelare som var där med sitt lag.

Men den största upplevelsen var aporna. De lekte i elledningarna och var hyggligt aggressiva när de såg vår klase bananer. Efter lunch så vaktade vi inte en stängd smoothieflaska så noga, och den stals, öppnades och dracks snabbt upp, med förvånadsvärt bra teknik till livliga hurrarop från oss allihopa.

När vi kommit hem, så var det dags att ladda inför skolstarten, och det görs bäst med Minecraft.

Och så inläggets obligatoriska kossa. Denna gång en flock som vallas förbi gatan där vi bor.

Reflektion

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag tänkt mycket på infrastruktur här i Indien. Vad finns under det som syns på ytan, både rent konkret, men också i samhället. Och hur skiljer det sig från Sverige. Så, dags för lite funderande och spekulation. Vi får se hur väl det här inlägget åldras.

Men vi kan börja konkret. Den här bilden visar ganska tydligt en skillnad mellan Indien och Sverige. Det är en liten väg mellan några bostadshus som grävts upp för att lägga ner någon form av rör eller ledning.

Det vi ser är den lerjord som Bangalore till största delen byggs på, och sedan ett gruslager som är några få centimeter tjockt, och så till slut ett lager asfalt.

Mitt minne säger mig att det inte är så här vi bygger väg i Sverige. En snabbkoll (Rätta mig om jag missförstått) visade att en Svenska väg har över 40cm av olika gruslager under sig för att sköta dränering och se till att inget rör sig. Nu har vi förvisso tjäle i vår mark, men här har de monsunregn och inget system med dagvattenbrunnar. Och det här är ett genomgående tema jag ser, tyvärr. Det saknas en solid grund i så många saker.

Jag har fått veta att Bangalore till stor del inte är ordentligt detaljplanerat, utan mest vuxit. Vägnätet, sophämtningen, vattnet och elen är alla gravt underdimensionerade. Samhällskontraktet är svagt och man bryr sig inte om det som ligger utanför den egna tomtmarken. Villor som kostat flera miljoner svenska kronor att bygga ligger vägg i vägg med en soptip, diket utanför är igenslammat och trotoarens stenar ligger snett och vint. Alla dessa problem skulle bara kosta växelpengar för de boende att låta fixa, men det gör man inte. Jag tror det var vår hyresvärd som sade ”Varför bry sig? Det blir bara nersmutsat igen i morgon.” och ”Ingen politiker i Indien försökte någonsin göra något annat än berika sig själv. Men i år är det valår, så då kommer vägen utanför att asfalteras.”

Jag drar paralleller till ett annat problem jag ser här. Indien är ju ökänt för en kultur där man säger ja, och gör precis och exakt det man bir ombedd, vare sig det är logiskt eller inte. Alla hus ser väldigt fina ut när de är nya, men de flagar och spricker snabbt.

På de flesta större offentliga toaletter jag varit på så finns det en person som i princip jobbar heltid med att städa bara denna toalett. Denna person kommer pliktskyldigt moppa golvet regelbundet, men vad hjälper det när avloppen, väggarna och alla hörn är ingengrodda med illaluktande smuts? Och när allt är slitet och luktar illa, varför skall man då bry sig?

Men allt är inte mörker och lera. På vägen till där jag nu sitter och skriver så gick vi genom ett bostadsområde med vad som tydligt var villor för den övre medelklassen. Där såg vi ett antal hus som tydligt på egen hand fixat sin trotoarbit. Och ett dussin gatustädare gick och sopade gatan för att hålla den någorlunda ren. Tvärs över stora gatan vi bor är ett liknande område där det också är tydligt att det gemensamma tas om hand om, i alla fall lite gran.

Så min sammanfattning är att ja, mycket i Indien är billigt, men tyvärr så ser man tydligt var besparingar gjorts, och det är inte bara i låga löner.

Men så har vi ett undantag. Mobiltelefoni och mobilt bredband. Här har vi en tjänst som är genomgående minst lika bra som i Sverige, och kostar en bråkdel. Hur kan det funka? Min gissning är att just mobiltelefoni just inte kräver så mycket till infrastruktur. Det måste finnas hus som är stadiga nog att bygga mobilmaster på, vilket finns, och ström som inte stängs av längre än att ett reservaggregat kan fylla i luckan.

Så nu är det verkligen tydligt för mig varför Europa i stort ligger efter med digitala betalningar och liknande tjänster. Mobil teknologi är verkligen en teknik som går att bygga utan att så mycket annat byggts innan. Och när andra system funkar dåligt så blir värdet av att anamma just denna teknologi väldigt stort för varje individ.

Så äntligen är lägenheten ”klar”

För bara några veckor sedan så öppnade Ikea i Bangalore, och i går gjorde vi det obligatoriska besöket. Både för att äta maten och för att handla några saker som inte vanliga butiker här verkar ha, typ knivställ.

Jag har hört att köerna ringlade sig långa på öppningsdagen, och det är tydligt att Svensk design lockar, för det var knökfullt.

Till slut så fick vi i alla fall vår mat, och den smakade som väntat, dvs ganska genomsnittligt, men bra med tanke på priset. Faktiskt kanske till och med lite bättre än i Sverige. Jag reagerade på det här på Burger King för några dagar sedan. Eftersom de slänger i mycket mer kryddor i all mat här, även hos de internationella kedjorna, så smakar även skräpmat faktiskt lite bättre.

Men åter till lägenheten. Idag kom sakerna vi beställde och nu har också lägenheten hittat någon form av harmoni utan synliga flyttkartonger. Och lakan i ren bomull. 😀

Så, äntligen får ni se hur vi bor. Ett Svenskt hem i en Indisk lägenhet.

Nu har vi landat

Indien är klart och tydligt ett digitaliserat land. Utan en smartphone med mobiluppkoppling är man minst lika handikappad som i Sverige. Konceptet ”Kan du ringa mig en taxi?” besvaras med ”Men beställ en i appen…” och trots den enorma vänlighetskultusen som jag tänkte skriva mer om senare så är det i detta fall helt rätt svar. Det finns i princip bara ett sätt att beställa taxi här, och det är via smartphone. Som tur är kostar ett familjeabonnemang med 3 sim kort och obegränsad data 217kr/mån för alla tre, och då ingår Amazon Prime, någon form av Disney+, och Netflix.

Så häromdagen aktiverades våra sim-kort och nu är vi fria och har landat på riktigt. Några grannar lagar och levererar mat om man beställer minst 5h innan. Så det har vi gjort några gånger.

För att fira våran nyfunna frihet bestämde vi oss för att åka till ett av de största vattenlandet i den här delen av Indien.

Första steget var att vänta på en taxi, och då upptäcktes vi av en flock av fjärilar som var väldigt nyfikna på oss. Min magkänsla sade mig att de här fjärilarna helst äter rutten kött och att det gillade doften av svettig nyanländ Europé. Någon som vet något om dessa?

Wonderla självt var rejält tilltaget med en massa kreativa rutschkanor och olika lekområden. Ett enorm vågbasäng var helt klart höjdpunkten och lite bra övning tills vi åker ner till kusten senare i år. Dessutom var det kul att se hur många rejält vuxna människor som riktigt hängav sig åt vattenlekarna. Ingen nordisk hipster-reservation här inte.

Photo by Frank Bienewald

Men.

Här har man en helklädd badkultur utan en duschkultur. Förvisso har de benhårda regler på att kläder måste vara ren syntet, men när ingen nakenduschar innan de byter om, och kanske att det fuskas lite med underkläderna. Så tyvärr så var vattnet i det första lekområdet som var både det roligaste och populäraste inte så rent alls.

Och två blonda lintottar var tyvärr för svårt för vissa att hålla fingrarna borta ifrån. Mindre nyp i kinderna, men desto mer att bara ta tag i deras armar för att flytta in dem för ett foto. Jag skall erkänna av att jag njöt lite av att läxa upp mer än en om vad kroppslig integritet betyder, men det blev arbetsamt i längden.

Så sammanfattning: Vågbasängen var ren och kul. Resten var antingen för avancerat eller för otrevligt för att någon av oss skulle kunna slappna av ordentligt.

Men, sedan hände det…..

Det fans inte plats för oss i det stora hotellet vid vattenlandet, så jag bokade något annat som var lite i dyraste laget, men såg fräscht ut och låg tillräckligt nära. Men jag hade inte riktigt förstått vad det var jag bokat. Jag trodde att det var en fristående bungalow på något hotell en bit ut i skogen.

Nej, nej. Inte då. Jag hade bokat ett komplett och eget skryt-sommarstuga med bananodling, halvstor pool, minigolfbana, eldstad, lekpark, sköldpaddsdamm och personlig restaurang. Jag låter Nils förklara:

Det ni ser ovan var huset och ”tomten” som kanske tog upp 10% av markerna. Det här var som sagt lite i det dyrare laget, men vi satte oss ner och gjorde en budget och vaska de fram pengarna för att kunna åka hit ett dygn i månaden. Så om ni kommer hit och besöker oss så är det hit vi tar er. Huset har nämligen två rum och det kan bo 4 personer i varje rum.

Ja, personlig restaurang ja. Det var bara just nu när den är stängd för renovering. Normalt så är den öppen för allmänheten. Och oj, vad den kocken kan laga mat. Nu förstår jag vad Indiska mat skall vara. Här är en av mina indiska favoriter ”Baby Corn Manchurian” som typ är friterad minimajs i sweet chilli, glufsades ner i ett naffs av alla fyra. Omdömet när alla rätter ätits upp: Minst lika bra som favoritpizzerian hemma.

Efter maten så var det bara att slänga sig i poolen igen. Inget säger tropikerna för mig så mycket som varma nattbad.

Nu är vi hemma igen, och sitter faktiskt i lägenheten under våran. Utan att tråka ut er med hela historien så fick vi ett annat, större, rum än det vi bokat för de höll på att avsluta renoveringen av vårt rum. Men det större rummet hade inte luftkonditionering som utlovat. Ägaren gav oss då valet att behålla det större rummet om vi ville till samma kostnad, och låta installera både luftkonditionering och kombinerad tvättmaskin/torktummlare för en mindre investering från vår sida. Så handpenning är lagd och nu håller de på att avsluta installationen av luftkonditioneringen.

Vi har också varit och handlat, och då kan man titta lite på fruktpriserna. Citrusfrukt: 10kr/kg, Äpplen: 24kr/kg och uppåt.

Och en avslutande reflektion

Varför åkte vi hit? Eller, varför drev jag på att vi skulle åka hit? Det finns flera anledningar.

Den första och enklaste: Jag är personalansvarig för ett dussintal personer i denna stad och har inget egentligt ansvar för något annat i mitt företag. Trots att jag kan leda på distans, så är det verkligen jättemycket lättare om man regelbundet träffas fysiskt. Gärna flera gånger i veckan. Och så ser det bra ut på mitt CV att riktigt cemtentera min tvärkulturella kompetens.

Den andra handlar om barnen. De kommer få lära sig hur det är att interagera med en annan kultur med allt vad det innebär av språk och beteenden. Och eftersom den Indiska kulturen och det Engelska språket är vad det blev, så kommer de förstås lära sig dessa på djupet. De kommer också få lära sig om klassklyftor på ett sätt som är svårt att synliggöra i Sverige. De kommer lära känna snickarlärlingarna som jobbar långa dagar i snickeriet tvärs över gatan och mannen som skruvar isär skrivmaskiner och eldar bort kabelisolering över öppen eld för att sälja skroten som ren metall.

Men, de kommer också få uppleva en guilty pleasure som jag själv har burit med mig sedan jag var liten, men gärna håller för mig själv. De kommer få uppleva hur det är att tillhöra den riktiga överklassen. Hur är det att gå och veta att man har råd med precis allt man ser. Att bo i hus med betjänter i plural. Att vara välkommen och uppskattad precis överallt. I stora portioner tror jag det är otroligt destruktivt. Men i små portioner är det väldigt, väldigt, trevligt. Både för barn och vuxna.

Andra dagen i Bangalore

I Indien är alla jättetrevliga och hjälpsamma. Och allting blir faktiskt gjort, bara lite långsammare än i BankID-Sverigen.

Så det blev en ganska lång väntan på att en chef skulle dyka upp på mobilbutiken för att kunna skriva in manuella papper då det nya digitala systemet de har inte funkar med Europeiska pass. Chipspåsar kostar 1kr, så vi hade det ganska trevligt ändå. Vi har fått det bekräftat och lovat att mobilerna börjar funka i morgon. Vi får väl se….

Medans vi väntade så passerade en kossa som hade artigheten nog att gå tillräckligt långsamt för att kunna fotograferas. Jag tror att detta var kossa nummer 10 vi sett hittills, om vi bara räknar de som gått på de faktiska vägarna.

Lägenheten vi skall bo i håller på att renoveras, så vi checkades in i grannlägenheten som är tokfräsch, och vore det inte för att den saknar luftkonditionering så hade vi nog gärna behållit den. Just nu är det 20-28 grader som det varierar mellan under dygnet, så vi kommer ha det svalare än er kommande vecka. Så ingen nöd på oss.

Vi har också gjort vår första mathandling, så vi har frukost till i morgon. Inklusive minibananer som är jättegoda. Frukt, grönsaker och ris kostar 1/8 av vad de gör i Sverige, utom äpplen som är dyra.

Nu saknar vi egentligen bara ett smidigt sätt att transportera oss runt stan, och ett lokalt gångbart betalsätt, så kommer det här att ganska snabbt bli vad som verkar vara en ganska trivsam vardag.

Första dagen i Bangalore

Ja, så här i början blir det lite fler inlägg. Och i morgon skall vi till lägenheten första gången, och kanske att vi orkar svänga förbi skolan, så räkna med ett rejält bildgalleri då.

Men idag var det lugn och ro och att landa som gällde. Så hur gick det? Till ingens förvåning så gjorde vi saker hela dagen.

Som ni såg i förra inlägget så sov vissa av oss till halv två, lokal tid. De av oss som inte sov gjorde lite research och upptäckte att det finns en Mc Donalds bokstavligen runt hörnet från hotellet. Så sagt och gjort så promenerade vi (”Här förstår ni, så finns inga övergångsställen.. Man väntar tills det blir bilkö och sedan bara går man…. Nej, trampa inte i den pölen, det kan vara bajsvatten.”) dit för att äta brunch. Efter en natts sömn, så var dessutom både energin tillbaka och de konstiga dofterna inte så påträngande.

McDonnalds i Indien: Tycker man om friterad kyckling är allt sig likt. Tål man inte gluten eller nötter så gör man sig icke besvär. Så det kommer vi inte behöva göra mer. 😛

Med ny energi så ville vi inte bara sitta av dagen, utan i alla fall göra något. Vi bokade en taxi för att skaffa Indiska mobilnummer (Spoiler: Just det går inte att göra på en söndag), besöka en stor galleria med en arkadhall för att ha lite roligt, och kolla in om de andra globala kedjerestaurangerna kunde funka bättre för oss (Spoiler: Det gjorde de).

För övrigt måste jag säga att vårt Indien-bingo går ganska bra hittills. Vi har sett inte mindre än tre kossor på stora huvudleden, och en hel familj med bäbis på en och samma motorcykel. Skriv gärna i kommentarerna vad som ni mer tycker vi skall lägga till för att få ett komplett ”Indien-bingo”.

I övrigt

  • Barnens skola har en app. Den är ganska dålig, men fortfarande 10ggr bättre än Skolplattformen.
  • Chefen för en bananbutik hade en rakad skäggväxt, basröst, en färgglad och självklar femme-presentation som hade gjort vilken mello-presentatör som helst avundsjuk. Jag blir nyfiken på hur synen på kön är här i Indien, lite mer på djupet.
  • Vi ser verkligen inte ut som lokalbefolkningen. Och det tycker lokalbefolkningen är jättekul. Minst tre groupie-foton hittills, och Nils fick en ros av ung kvinna utanför flygplatsen.

Planen i morgon

  • Skaffa indiskt familjeabonnemang med obegränsad surf, för 200kr/mån, inklusive Netflix, Disney+ och Amazon?
  • Flytta in i lägenheten.
  • Besöka skolan och beställa uniformsskor till barnen.

Då var vi framme!

Med varierande mängd fjärilar i magen så vaknade vi i går morse på Arlandas hotell. Nyheterna har ju varit fyllda av skräckhistorier om flera timmar långa köer till säkerhetskontrollen, men just denna morgon så rapporterade flygplatsappen glatt en kötid på mellan 0 och 2 minuter. Så det blev en lugn, om än inte så stor frukost. Något som skulle sätta tonen för resten av resan. 

När vi väl kommit genom säkerhetskontrollen så hade vi precis lagom med tid att leka lite i lekplatsen inne på terminal 5. Guldtstjärna för att de byggd en leksak där man kan åka i en låda genom en tunnel som såg ut som en väskscanner. Få saker gör mig så glad som en lekplats där man ser att de som byggde den tänkte till ett varv extra. Och själv han jag med ett yoga-pass.

Det blev på fet hela taget en ganska händelselös resa, men när vi väl lämnade Frankfurt för den sista etappen till Bangalore, då blev till slut hela detta äventyr på riktigt för några av oss.

Själv tänkte jag: Skall vi alltså faktiskt bo i Bangalore i ett helt år? Det är ju galet! Vem kommer ens på något sådant? 

Också Nils kände att kombinationen av att vara i en liten plåtburk flera tusen meter upp i luften, tillsammans med idén om att lära sig ny stad, nytt språk, nytt skolsystem och allt annat inte riktigt bäddade för en stor aptit. 

Här hjälpte inte Lufthansa till direkt heller. Normalt så daltar vi inte med barnens mat, men denna gång hade vi specifikt beställt “barnmat” till barnen. Då hade vi räknat med något där ingredienserna inte var så blandade, beska smaker undviks och maten mest består av raffinerat vete och lättuggat kött. Nejnej. Salladswrap skall de äta! Linsgryta, ris med kryddor och nötter i, pasta som blandats med båda majonnäs och gelé(!?). Samt grovt och segt gramhamsbröd. Nåja, gummibjörnar och läsk håller också blodsockret uppe. 

Bangalores flygplats räddade upp situationen med trevligt personal, inga köer där heller, en Pizza Hut precis vid utgången, och en trevlig och välfungerande taxi-service. Så snart nog var vi mätta och på hotellet.

Nu är klockan 13.08 lokal tid. Hittills har halva familjen vaknat (Gissa vilken halva 😀 ) och det finns en McDonald’s på gångavstånd. Efter gårdagens äventyr så tar vi det lite lugnt med kulturkrockarna idag.

Utsikt från hotellfönstret. Fotat av Nils.

I morgon tar vi sista steget på resan och flyttar in i lägenheten.

En svensk sommar

Jo, jag vet att det här skall handla om Bangalore, men först en liten bild av årets sommar. Vad vi gjorde, och hur vi såg ut, innan.

Sommaren 2022

Sommaren rivstartade med ett besök på Legoland. På resan dit tog Nils chansen att prova på att vara YouTuber.

Sverige passade på att ge oss en föraning av den tropiska upplevelsen med en av de varmaste midsommarveckorna på en livstid.

Midsommar följdes av kanotpaddling på Voxnan.

Elevhandboken

Vi fick också Trios elevhandbok. Den var mycket intressant läsning. Visst blev det tydligt att vi reser till ett lite mer patriarkalt land när man såg vissa detaljer, men det som verkligen blev tydligt var på hur pass stort allvar denna skola tar sitt jobb och ansvar.

Så inte helt oväntat började det med tydliga förhållningsregler för elverna. Men sedan följde en väldigt tydlig beskrivning av vad skolan kommer göra om dessa regler bryts. Sedan följde direkt vilka förhållningsregler eleverna kan vänta sig att personalen skall följa, och vad de kan göra om de upplever att personalen brister. Men inte nog med det. Samma tydlighet gäller mot föräldrar, inklusive en tydlighet mot den stereotypa föräldern som inte kan bete sig civiliserat när ungdomarna tävlar i idrott. Så bilden av en skola med tydliga hierarkier framträder, men de där bra dubbelriktade hierarkierna där varje nivå har förväntningar på sig både uppifrån och nerifrån. Och det är något jag inte mött så ofta.

Men det riktiga uppvaknandet fick jag när jag läste om deras policy kring telefoner och sociala medier. De hänvisar till studier som visar att sociala medier i allmänhet och smarta telefoner i skolan i synnerhet inte förbättrar studiemiljön och därför är de inte tillåtna. Ingen elev får ha en smart telefon i skolan, alls. Och ingen elev får ha konton på sociala medier, överhuvud taget. Har man Facebook-konto och vill börja på Trio som elev i motsvarande låg- och mellanstadier, så får man vackert stänga ner sitt konto. Ord och inga visor.

Och allt jag känner, är ett inre lugn.

Sista dygnet hemma

Sommaren avslutades med ett besök hos vänner som fortfarande har stationära gamingdatorer. Så barnen fick lära sig hur man spelar datorspel på ”riktigt”. Nils hade dessutom den goda smaken att börja spela det bästa spel som någonsin gjorts.

Men nu har vi tömt lägenheten och kastat ner den sista nyckeln i brevinkastet. Incheckade och klara så är vi nu tryggt installerade på hotellet på Arlanda. Om drygt 24 timmar så landar vi förhoppningsvis i Bangalore.

Nu börjar det….

Fredagen den 15nde Juli lämnar vi över nycklarna till lägenheten och ger oss av mot Arlanda. Och mellan då och nu så skall vi tillbringa 3 veckor ute på landet. Så nu är det dags, på riktigt.

Och det är så här det börjar. Alla checklistor är skrivna och en respektabel månadslön har bränts på vaccin. Solglasögonen är inköpta. Högläsningsböckerna är utvalda. Och där står den, den första högen flyttlådor…

Visum godkända

Fyra stora klisterlappar i passen. En försäkran om att ”Yes, just register with the FRO in India and these can be extended to a full year”

Det här är början på en resa, frågan är bara vilken typ av resa det är? Jag har gjort denna resa flera gånger förr. Till Bangalore ett halvdussintals gånger. Med familjen till ett annat land halvvägs runt jorden nästan lika många gånger… men då var jag ett av barnen och inte en av föräldrarna.

Så vi får väl se vad jag skriver här ett år från nu. Bangalore är en praktisk, men ganska tråkig, stad av betong och kontorsbyggnader. Men har man väl lämnat den trygga urbergsgrunden som Skandinavien står på så vet man aldrig vad som händer…