Bangalore

Då var vi en vecka in i vår resa till Goa och Slappar-December. När skolan slutar den 9nde December och jullovet varar fram till nyår så tycker jag det helt klart är rätt namn på denna månad. 

Vi börjar med lite mer julpynt och får då inte glömma den traditionsenliga jul-cypressen. Rebecka hittade dessutom en fantastiskt smakfull belysning så att man nästan tror att man fortfarande är i Skandinavien.

Skolan hade bjudit in till en skolavslutning av rang med start vid 13-tiden och avslutning med fyrverkerier någon gång efter 8 på kvällen. Tyvärr kom det in en cyklon och även om det hela var väldigt odramatiskt så hade vi ett par dagar med dåligt väder (Under 20 grader! och regn) så det hade inte varit så kul. De har lovat att den festen kommer hållas i Februari i stället. Så vi fick fira på egen hand. Det blev glass på ett ställe som förvisso hade europeiska priser, men också äkta Italiensk smak på glassen.

Jag fick lov att samla ihop ett gäng komp-timmar som jag nu kan ta ut som heldagar. Rebecka lyckades beta av det mesta av plugget innan, förutom en tenta i förra veckan och en gruppmunta tidigare idag, så vi kommer båda kunna vara väldigt lediga.

Tips till alla ungdomar där ute: Väljer man att plugga på en teknisk högskola så har man inte bara chans till ett välbetalt jobb, utan man får faktiskt möjlighet att ta ledigt och repa sig med jämna mellanrum under tiden. De andra universiteten väljer ju att med en illa maskerad sadism placera terminernas slut direkt efter stora helgdagar istället för precis innan. Det går ju emot precis allt om hur man skall tänka för att vara produktiv. Inte konstigt att världen ser ut som den gör. 

Men åter till oss och här och nu. Första dryga veckan som nu lider mot sitt slut har vi tillbringat på Chalston Beach Resort. Ett hotell direkt på stranden i Goa som ägs av en Svensk-Indisk familj. Fantastiskt harmonisk personal och all mat serveras med en “svensk” grönsallad som man faktiskt vågar äta. Livets små saker…

Pool finns givetvis, och vi har i princip inte gjort något annat än ätit och hängt vid denna pool i en vecka vilket jag tror har varit bra för oss alla. Tyvärr så är vi mitt i djupaste vintern och det gör att pool-vattnet ”bara” är ca 27 grader, så man vill inte ligga i och bara slappa hur länge som helst. Till mitt Svenska jags totala förskräckelse så ser jag faktiskt fram emot den Indiska sommaren i April/Maj när det kommer vara 35+ grader och badsäsongen drar igång ordentligt.

Men I brist på gym så gör man vad man kan för att hålla axelmusklerna i gång. Vi börjar få till ganska bra teknik….

Ett par gånger har vi gått ner på stranden för att bada med. Tyvärr så är det badförbud precis utanför hotellet. Orsaken är lite oklar, men att Indier i allmänhet är dåliga på att simma misstänker jag är huvudanledningen.

Vi Svenskar pratar ibland om vårt trygghetsknarkande, med trepunktsbälten och hjälmtvång. I Indien sitter man gärna med småbarn i knät utan bälte i 100km/h (Nej, det händer inte varje dag att man lyckas köra så fort, men det händer). Men så fort det finns någon form av offentlig anläggning, speciellt om det finns vatten i den, då anställer man en armé av personer och ger var och en av dem en visselpipa. Resultatet blir en hord av besökare som inte riktigt bryr sig om regler eller vad någon säger mot armén av personer med visselpipor som alla visslar och ropar motstridiga instruktioner. 

Något hundratal meter bort på stranden är det tillåtet att bada, och hittar man bara en viss distans till badvaktens megafon och visselpipa (Sist vi var där verkade han också vissla varje gång en våg var på väg…) och inte har något emot att det är fullpackat med folk, så är det riktigt trevligt. Både Nils och Isak har visat hur otroligt starka simmare de är genom att simma i över en timme genom vågor bitvis nästan lika höga som de själva är. Både Nils och jag har dessutom lärt oss att kropssurfa, något jag minns att jag aldrig riktigt fick till som liten. 

Igår kväll till middagen så var det en “Rajasthan Performance” innan finalen i fotbolls-VM började. Frågar man Indier vilka platser man behöver besöka här så är Rajasthan alltid med på listan. Vi västerlänningar känner platsen som det område som Disneys Alladin utspelar sig i. Showen började med lite svängig Indisk-Persisk-Arabisk musik, men så plötsligt kliver dansaren fram med en brinnande lykta på huvudet. 

Vad sade du? Något om att du tycker det är svårt nog att hålla koll på dina fötter när du dansar? Ja, du riskerar i alla fall inte att brinna upp om du kliver fel….

Vi hade inte med något at fota med, så här är ett annat klipp som visar en liknande dans som hon gjorde.

I morgon lämnar vi detta hotel och förflyttar oss till det lugnare Södra Goa.

Reflektion

Det finns mycket sagt om hur olika kulturer ser på vilka som håller varandra i handen och hur och när. Googlar man frågan i förhållande till Indien så får man upp en hel radda artiklar (Jag tror det egentligen bara är en artikel som ompuplicerats flera gånger) om att Indiska män håller varandra i handen. Det kanske de gör, det är inget jag funderat så mycket på. I Bangalore är min upplevelse snarare att ingen håller någon i handen.

Istället så håller man personer om armen. Fram till nu så har jag mest sätt vuxna göra det med barn. Vill man hålla koll på ett barn eller hjälpa/dirigera det så gör man det inte genom att hålla fram en hand och låta dem ta tag i den, utan man greppar helt sonika barnen runt under- eller över-armen. Effektivt, ja. Signal om att barnets vilja/förmåga respekteras, nej.

Men häromdagen nere på stranden så såg jag det dessutom mellan vuxna. Längs vattenlinjen så var det vuxna män som höll lika vuxna kvinnor (Antagligen deras fruar) om handleden i ett rejält grepp.

Enda gången i Sverige jag sett något liknande är med personer med grava funktionshinder kopplat till motoriken som gör att de antingen inte kan hålla handen alls, eller att de riskerar att ramla när som helst och då behöver att någon kan ta tag i dem med lite kraft. Så min första undermedvetna reaktion (Och inte bara första gången jag såg det) när jag såg detta var att titta efter tecken på något hinder med balansen/motoriken hos den som blev hållen på det här viset. Hade jag bara sett ett sådant par så hade jag mest noterat det som en udditet, men nu var en hel handfull sådana par.

Ja, jag tror att jag stannar där….

Nu skall jag erkänna att jag själv fram tills inte så många år sedan gjorde något liknande med mina barn. De lade handen i min och grep om mitt långfinger. Då kunde de hålla mig i handen bekvämt och jag kunde omsluta deras hand med min hand. Men så lade jag lillfingret på andra sidan deras handled mot resten av fingrarna. Om jag då klämde ihop handen så fick jag ett järngrepp om deras handled som varken fall eller smitförsök kunde rå på. Men så länge de samarbetade så gav jag dem i alla fall illusionen av att vi höll varandra i handen på ett någorlunda jämbördigt vis….

Så har kalendermånaden December börjat och Vardags-November lider mot sitt slut. Efter Äventyrs-Oktober som helt klart blev lite för mycket av det goda (Vilket bitvis var underbart) så var det både skönt och nödvändigt med lite vardag.

Första helgen började med ett besök i Lalbagh Botanical Garden. Den är mest känd för sina blomsterbyggen, men just nu var det lite ”mellan byggen” så det blev mest en promenad runt på lite gräsmattor. Men ett nedhugget eukalyptusträd blev i alla fall en bra rast- och lekplats.

Veckan efter så bjöd Nils klass på en jätteöverraskning. Vi hade fått inbjudan till en uppvisning som de skulle göra, och till oss föräldrars stora frustration så hade det kommit ett antal önskemål om att barnen skulle ha med sig en det ena och än det andra till skolan, varav många saker inte var helt lätta att få tag på.

Jag håller kvar vid tanken om att det viktiga är att lärare kan kommunicera med barn. Att ingen lärare våra barn haft hittills varit bra på att kommunicera med vuxna, det är väl bara så det är.

Men väl på plats så förstod vi. Det var en dans- sång och teateruppvisning som gick igenom ett halvdussin viktiga historiska händelser i Karnatakas historia (Karnataka är den delstat vi bor i och den är jämförbar med Frankrike i befolkning). De flesta av dem gick ut på ett någon kvinna, personligen eller som regent, försvarade sig mot inkräktare.

Näste evenemang var ett insamlingslopp för jämställdhet som högstadiet arrangerade. Med en nästan amerikansk paranoia för att någon skall bli sjuk eller på något sätt känna minsta obekvämhet så hade de saftkontroll var 500de meter. Men det var skönt att få sträcka på benen lite i det ganska trivsamma bostadskvarteren som ligger bakom skolan. Och självklart fick alla medaljer.

Sedan hade vi ett födelsedagsbarn i familjen, så vi fick prova på att ordna Indiskt barnkalas. Efter mycket letande så hittade vi en restaurang i utkanten av Bangalore som hade en stor och välvårdad gräsmatta utanför. Perfekt plats för ett barnkalas som annars hålls på vanliga restauranger här och blir inte mer en lite högljudda. Pizza och pommes till lunch och lekarna Under hökens alla vingar kom, Banankull och Abra-scount-klassikern Snappa näsduk gjorde dagen till en succé.

I Indien har man dessutom traditionen av return gifts. Man tackar sina gäster för att de kommer genom att ge dem en liten gåva tillbaka. Så det blir ett väldigt presentande fram och tillbaka.

En av presenterna var en experimentlåda med massa roliga kemiska experiment. Alla ingredienser i lådan var dessutom livsmedelsklassade (Även om de inte rekommenderade att man åt av gelekristallpulvret).

Och så avslutades det hela med första advent. Vi bakade pepparkakor, hade adventsfika hemma hos en Ingegerd som bott här i många årtionden, och besökte St Marks Cathedral. Den kyrkan har en tydligt modern Lutheransk stil och slog på stort med ett flera timmar långt körprogram med halvdussinet körer. Namnet på denna helg här är ”Festival och Peace” som jag tycker är lite skarpare än det ganska anonyma ”första advent”. Med trötta barn så stannade vi bara en dryg timme, men det var jättetrevligt ändå.

Och så avslutar jag med ett litet klipp från julavslutningsfesten på kontoret. En lek som blivit viral på någon av de där plattformarna, och som med lite lätt polering av reglerna nog kan bli en riktigt kul och seriös tävlingslek.

På Fredag är det julavslutning i skolan och på Söndag så åker vi till Goa för att vara där i nästa två och en halv vecka. Det kommer kännas bra efter en ganska intensiv höst….

PS

Jag behövde bara slänga med denna solblekta gamla bild som sitter på gymmet vi går till. Det lämnas som en övning åt läsaren att lista alla de normbrott som den visar exempel på.

Denna vecka är det Diwali, ljusets festival. Den fyller lite samma roll som jul och nyår tillsammans och är en av de stora högtiderna under året. Skolan var stängd hela måndag till onsdag och då var det långresedags igen!

Denna gång har vi valt att tumma lite på principerna och nöjesflyga, något vi inte gjort sedan Isak vad nyfödd. Men det gick inget direktflyg, så det blev mellanlandning med övernattning i Mumbai, en mycket varmare stad än Bangalore. Så givetvis var det dags att fram våra hoodies, för desto varmare det är ute, desto kallare verkar man sätta luftkonditioneringen.

Väckarklocka satt till 05.00 är ett rimligt pris att betala på ett äventyr som detta, och snart var vi alla pigga och vakna. Mumbais flygplats hade en konstnärlig installation gjord av gamla dörrar.

De här dörrarna har en särskild plats i vår familj på grund av hur de spritt sig över världen till platser vi bott. De vassa spikarna är till för att inte elefanter bara skall buffa sig igenom dem. Araberna tyckte de att de såg fina ut och plockade upp trenden. När de invaderade/bosatte sig i Spanien så såg Spanjorerna dem och också de hakade på denna design. Conquistadorerna med sig stilen till Latinamerika, och i Europa så spred trenden sig norrut ända till vårt härbre i Bjursås där mönstret förvisso hamnat på sniskan och spikarna försvunnit. Men som min kusin Jens argumenterat som del av sin forskning: Idén om att en globaliserad värld skulle vara något nytt är bara hittepå.

Sista delen av resan var förhållandevis händelselös. Litet flygplan och liten Auto.

Platsen vi skulle till, Malvan och Chilla Beach är ett ganska okänt mål. De flesta av mina kollegor hade aldrig hört talas om det och transportmöjligheterna var som sagt begränsade. Men alla listor över “bästa snorklingen i Indien” har med denna plats som den enda på Indiska fastlandet. Så det här kunde gå lite hur som helst. Antingen fantastiskt eller en total besvikelse. Jag låter bilderna tala för sig själva.

Vi tillbringade i princip vår vakna tid med att antingen flyta 30-gradigt guppande vatten, eller med att vila upp oss med varsin bok från ansträngningen av att ligga och flyta i 30-gradigt guppande vatten.

Den stora attraktionen här är ett gammalt fort som byggdes på 1600-talet, i form av en ö helt omringad av höga murar. Här tramsar man inte runt med massa staket och sådant utan det är fri lek på eget ansvar.

Sista morgonen innan flyget hem så gick vi ner på stranden för att ta farväl. Då hittade vi denna stackare som inte var död, men för trött för att ens orka simma. Så fast vi försökte få ut den i vattnet två gånger så slutade den på rygg på sandstranden ändå…

Nu sitter vi på planet på väg hem. Efter Äventyrs-Oktober väntar Vardags-November som sedan följs av jätte-långt-julledigt-i-Goa-December.

Reflektion

Det var det där med att resa med flyg. Tåget har ju tyvärr sitt krux med att ett trasigt tåg stoppar upp precis alla annan trafik på rälsen i flera timmar.

Men bränslefrågan satt åt sidan så blev det på just denna resa så tydligt hur absurt flygresor rent logistiskt går till. Mumbais flygplats har två terminaler som det tar en halvtimme att köra mellan. Hotellet vi bodde på låg precis vid den terminal vi ankom till, men avresan skulle ske från den andra terminalen. Så väckarklockan sattes på 05.00 för planet skulle avgå 08.00.

Men planet vi flög med stod parkerat precis bredvid terminalen vid hotellet. Det är på riktigt max 15 minuters promenad från där jag tog denna bild till hotellet i kamerans riktning. Så vi lade 3 timmar på att göra något som borde gått på 1 timme, bara på grund av alla kontroller som krävs för att släppa på folk på en flygande sardinburk.

PS. Flygplanet hämnades på mig genom att komma lite sent så att några som skulle till Singapore hade bråttom. Då försökte jag vara artig och flytta till en rad bakom efter vi landat så att de kunde komma ut snabbt och effektivt. Men för ovanlighetens skull hade jag lagt laptopen i stolsfickan framför och fick inte med den…. Så nu är vi en svindyr laptop kort. Förhoppningsvis bara tillfälligt.

Jo, vi överlevde resan och är alla hemma i lägenheten i Bangalore nu. Tillbaka till en vardag med 27 grader, korsdrag och böneutrop.

Resan avslutades med en dag till i Coonoor, där vår mycket trevliga auto-chaufför körde oss till andra sidan dalen för att titta närmare på det stora vattenfallet som vi hade sett på avstånd dagen innan. Det var ett fall där resan blev större än målet.

Över en timmes resa enkel väg, och när vi väl kom fram så kunde namn knappt se vattnet från utsiktsposten, och på grund av att det är regnperiod så fick man inte gå på stigen som annars tar en fram till en badplats mellan två fall heller.

Men på vägen dit stannade vi på lunchrestaurangen ”The Hobbit” som hade Ikea-möbler och ett schackspel under ett plåttak som fick den helt normala tropiska regnskuren att bli öronbedövande.

Trots att dagens höjdpunkt blev lite inget av något så ångrar jag alls inte resan. Det var mysigt i den minimala auton, och i alla fall jag känner att en dag till av snirklande genom bergssidornas teplantage gav mig en djupare anknytning och förståelse för platsen.

I övrigt så tittade vi på ett mindre vattenfall, lekte/sov i en lekpark och avslutade med lite fotboll på gatan utanför en våffelrestaurang ägd av en riktigt trevlig familj där en av dem hade varit både i Malmö och Helsingfors.

Vägen hem var det sista äventyret med sov-natt-buss. Som koncept, ganska smart och bra. Att det började med en timme av serpentinväg, kanske mindre bra. Så det gör vi nog inte om. Men utan serpentinväg och med en riktig kudde så hade jag nog trivts rätt bra.

Dagen efter så hade jag en jobbresa tillbaka till Sverige. Så nattflyg till europa, två dagars ledarskapskonferens, och sedan flyget hem till Bangalore igen. Redan när jag landade i Sverige så insåg jag att hela det besöket skulle kännas som en dröm när jag var tillbaka. Så det kanske det var.

Men en morgonpromenad längs Norrmälarstrand med några Indiska kollegor gjorde gott för själen.

Nu kommer en vecka av vanlig vardag igen innan vi ger oss av till Mālvan. Mālvan är en by lite norr om Goa som enligt alla listor har bästa snorklingen på Indiska fastlandet. Dessutom är den här byn så liten att inte ens de flesta Indier ens hört talas om den. Så det kan bli oväntat åt alla håll. Här är en liten förhandstitt:

På vår 10-åriga bröllopsdag så var det dags att lämna paradiset som Bandipur var och ge oss upp i bergen till lite mer Svenska temperaturer. Hotellet tog i lite extra med bordsdekorationerna till vår sista lunch. Och aporna tog farväl de med.

Vägen till vår nästa stopp, Ooty tog oss genom tigerparken en sista gång, och även en elefant passade på att önska oss lycka till på färden.

Ooty ligger på rejält över 2000 meters höjd, och det var svinkallt! Sjutton grader må vara ganska trivsamt när luften är torr och man har varma golv och ullkläder. I en stad med stengolv, hus med extra bra ventilation och ren bomull så var det precis så hemskt som vi Svenskar gärna hävdar.

Vi tog oss till stans bästa restaurang för att äta en civiliserad årsdagsmiddag, men kylan, trötta barn, och den tyvärr inte helt smickrande jämförelsen med den sjukt bra maten på hotellet innan gjorde att det hela blev lite av en icke-händelse.

Ooty var mest tänkt som en övernattning inför en av resans planerade höjdpunkter. The Toy Train är ett bergståg som går från Ooty och ner till låglandet. Trots att vi bokade flera månader i förväg så var biljetterna på den längre resan redan slut. Men vi kunde i alla fall åka halvvägs till Coonoor vilket var trevligt nog.

Coonoor är en sådan där liten pärla som ligger nära mer kända platser och därför inte ”förstörts av turister”. Vi checkade in på ett homestay av bättre sort och började med att ta en promenad upp på bergen och de teodlingar som täcker varenda bergssida runt denna by. Jag passade på att plocka lite nyutslagna blad för att prova att göra te på färska teblad. Smaken blir sjukt subtil och elegant. Ja, om jag kunde så skulle jag bara dricka färskt te.

Dagen efter så hade vi bokat en halvdagstur med en lokal auto-chaufför. Först ut var en teodling där man fick gå runt bland buskarna.

Sedan fortsatte färden vidare till ett antal utsiktsposter. Coonoor ligger precis på kanten av Nilgiribergen som har en extremt abrupt gräns mot plattlandet nedanför. Det ser ut som om berget väckats ihop, och sedan fått rejäla förkastningsbranter i dess utkant.

Den här lilla typen måste ju få en helt egen bild. De är sjukt gulliga dessa små, tills man tar fram fikat. Då visar de att de har både tänder, klor och attityd.

Sammanfattningsvis är det denna resa vi gjort de senaste dagarna.

Till i morgon har vi hyrt heldagstaxi för att hinna med resten av sevärdheterna i detta område. Sedan skall vi prova på äventyret sovbuss som med lite tur tar oss hela vägen hem till Bangalore och slutet av denna första etapp av Äventyrs-Oktober.

Denna resa fortsätter med att överträffa förväntningar. Ren natur är som sagt en bristvara i södra Indien, men här i Bandipur så har vi hittat en oas där naturen tas om hand om, trots att det förstås är väldigt mycket folk här med.

Huvudattraktionen här är Bandipur Tiger Reserve, ett gammalt kungligt jaktområde som numer är nationalpark. Det är just nu hem till 2000 elefanter och nästan 200 tigrar som är det stora dragplåstret.

Här stannar vi i hela tre nätter på hotellet The Mangifera (Mangifera är det latinska namnet på Mangoträd) och det är ett litet hotell som består av en gammal bondgårdsbyggnat ombyggt till fem hotellrum och en restaurang i närheten. Emellan dem ligger en badbassäng och runt alltihop är det en väl tilltagen plantering av kokospalmer.

Nedan ser ni huset. Våra två rum ligger bakom de inglasade balkongerna till höger i bilden.

Även om vi är på samma höjd som Bangalore så är växtligheten helt annorlunda här. Här är det mer gräs och träiga buskar vilket binder marken bättre än i Bangalore. Till min stora glädje så har jag till slut hittat äkta ”rör-mig-ej”-växter, en rolig växt som frodas i Centralamerikas högre landskap. Den Schweizerkniv som jag fick när vi bodde där fix nu en liten återträff, så där 30 år senare.

Så varför heter växterna ”rör-mig-ej”-växter? Nils får förklara:

Så var det dags att åka ut på safarin. Vi hade tur och fick se det mesta av de kändaste djuren. Vi börjar med ett litet kollage av de lite vanligare djuren. När guiden inte ens bemödar sig om att nämna påfåglar så vet man vad man har att vänta.

Näst mest populär i parken är elefanten. Vi hade turen att se en hane, något som är ovanligt då de rör sig ensam och därför är svårare att få syn på än honorna som rör sig i flock. Rebecka lyckades dessutom se den innan guiden…

En annan evig tvåa är Leoparden. Tyvärr så är det i princip omöjligt att faktiskt se den i bilden till höger, men på grenen till höger i det stora bruna trädet så ligger det en Leopard och tuggar på ett rådjur. När till och med guiden tar fram sin kamera och sedan skrytvisar bilden för de andra guiderna, då vet man att man sett något speciellt.

Men huvudnumret är som sagt tigern. Ungefär var tredje tur får se tiger, och vi hade bokat två turer, så skulle vi få se en?

Spåren fanns där. Färska tigerspår i leran, och rejäla klösmärken för att markera revir.

Men till slut, djupt inne i snårskogen, så träffade vi på Sundri. Hon är sex år gammal och har inte synts till på tre månader. Också hon blev föremål för en hel del skrytande guider emellan. Det är ny vecka, så hon kanske blir denna veckas tant.

Nu är vi tillbaka och vi väntar på lunchen på bästa möjliga sätt. En fjäril tar dessutom chansen att foto-bomba vår slowmotion-film.

Reflektion

I går kväll när jag barfota klev ut på gräsmattan utanför vår lilla stuga och in under de lummiga träden i kvällsmörkret så slogs jag plötsligt av en känsla.

Jag har, sedan någon gång i våras, till slut insett att jag inte är en stadsmänniska. Jag har varit det under en period i livet, men digitaliseringen utveckling och min egen förändring har nött bort stadens fördelar en efter en. Några få finns kvar och tippar fortfarande över vågskålen till Stockholms fördel, men många av dem har ett utgångsdatum.

Känslan jag fick var den där känslan av absolut stillhet, och vissheten av att jag behöver kunna gå barfota på marken bland träd med viss regelbundenhet för att kunna känna mig hel.

Men sedan kom direkt en mot-tanke som sade ”Men vadå, du har ju aldrig varit still mer än 5 minuter i ditt liv. Du är ju hela tiden i rörelse och tycker stillhet är jättetråkigt”.

Och då hände något spännande. Dessa två tankar möttes och bildade en helhet som är banal på ytan men som jag nu tror att jag förstått på ett djupare plan. För att kunna röra oss snabbt på ett sätt som påverkar oss om vår omvärld på djupet så behöver vi rötter och stillhet.

Det här är något som vi arbetar med på jobbet just nu. Hur kan vi skapa något som kräver en jättestor mängd kreativitet, i extremt hög hastighet. Svaret har varit välkänt sedan i alla fall mitten av 90-talet. En viktig del av svaret är att det alltid skall finnas en bergfast grund att stå på. Då kan nästa steg kan tas med fullständig tillit om att det som ligger bakom inte kommer sätta käppar i hjulet. Framtiden innehåller nog med osäkerhet utifrån utan att man fyller på.

Jag har läst detta och tillämpat det i många år. Nu tror jag att jag förstår den tankens inne väsen. Det här är nog ett korn av det som kallas visdom eller upplysning, och det har värde.

Så nästa fråga blir: Hur kan visdom som tar decenier att uppnå fungera i en föränderlig värld? Jag har faktiskt läst ett antal svar på den frågan med och de är lika eleganta som de är banala. Ge mig ett årtionde till så kanske jag dessutom förstår dem.

Rebecka hade tagit några bilder som jag missade att ta med. Så här är lite fler bilder från Mysore.

Och lite apor i träden på hotellet….

Två av de stora årliga högtiderna i Indien ligger i Oktober. Dussehra och Divali. Skolan firar Dussehra med ett en och en halv vecka långt höstlov som börjat nu, och Divali med tre lediga dagar i slutet av Oktober. Kombinerat med en kortresa med jobbet jag gör tillbaka till Sverige(!) betyder att jag inte kommer jobba många vanliga arbetsdagar denna månad.

Så efter en extremt vardaglig September så är vi nu alltså i Äventyrs-Oktober som är lite mer fotogeniskt. Så knappt 3 dygn in så finns et material för ett första inlägg.

På samma vis som att Midsommar firas intensivast i Dalarna, så firas Dussehra som intensivast i Mysore, en av Bangalores närmare grannstäder. Så det är klart vi behövde åka dit. Själva höjdpunkten händer på Onsdag, tror jag, och då är det så fullt med folk i Mysore att till och med infödda Indier skakar lite oroligt på huvudet. Så vi passade på att åka dit lite tidigare för att hinna lämna innan de stora massorna dyker upp.

Jaja, nog med prat. Var är bilderna?!

Först lite kontext. Här är vår resa hittills, från The Canopy House där vi bor, via Mysore och nu sitter jag på The Mangifera och skriver detta.

Resan började med tåg. Första-klass med AC, givetvis, vilket motsvarar upplevelse av att åka Snälltåget med sina vagnar från 60-talet i Sverige. Vi har laddat upp med reskassa och tåget som stod och väntade hade påpassligt reklam för två av orderna vi skall besöka lite senare.

Väl framme så tog vi en taxi till hotellet, och taxichauffören var riktigt sugen på att vi skulle boka honom resten av dagen så han kunde visa oss resten av Mysore. Han gav ett gott intryck så vi sade ja. Det var ett riktigt bra val för han tog först med oss ut till en park nedanför dammen till en av de stora vattentäkterna i den här delen av Indien. Liksom Cubbon Park så är det här också en park där man faktiskt ser till att det är rent och snyggt. Så det är klart att jag tog chansen att ligga och vila lite på rygg direkt på marken. Mitt nya signum?

Och när man har en stor damm, så blir fontäner plötsligt ganska enkla att bygga och billiga i drift…

På kvällen så tog föraren oss genom innerstan, och medans barnen sov sött i bilen så kunde vi vuxna titta på staden som är helt upplyst på nätterna denna vecka, speciellt det kungliga palatset. Vi höll kanske en snitthastighet på 2 km/h, för nu fick vi ett första smakprov på den trängsel som vi blivit varnade för.

Och på tal om det kungliga slottet i Mysore (Mysore var en gång i tiden huvudstad för ett av kungarikena härikring) så åkte vi dit med dagen efter. Och vad roligt det var att se en kulturarvsbyggnad som faktiskt underhålls. Jag håller tydligt på att bli lite av en byggnadsnörd, men det gav mig på riktigt ro i själen när jag såg att det här slottet var byggt att hålla i århundraden och att det faktiskt tas om hand om så att den drömmen kanske blir verklighet.

Och ja, det där sakerna som ser ut som om de är byggda helt i blommor, är byggda helt i blommor.

Under veckan pågår också en kulturvfestival i allmänhet, och jag tar mig friheten att utnämna veckans tant. Kolla vilken känsla och pondus hon i mitten har. Jag har tittat lite på Indisk musikteori och jag tror (Men kan ha fel) att det här är helt improviserad musik.

Efter en tur genom slottet så åkte vi vidare till Mysores Zoo. Ytterligare en attraktion i toppklass med stora burar, fulla med många pigga djur.

Efter ett helvarv runt Zoot så var det middagsdags och sedan hade solen gått ner. Eftersom vi var inom gångavstånd från slottet så tog vi barnen med på en kvällspromenad. Indien har ju i allmänhet en avslappnad attityd till vilken trafik som hör hemma var, och när det blir folkfest så släpper man sådana tankar helt och hållet. Den här typen av stämning har i alla fall inte jag upplevt sedan Daniel och Viktoria gifte sig i Stockholm.

Och som vi märkt, när Indier blir uppsluppna, då vill de ta selfies med västerlänningar. Vissa är jättetrevliga och då är jättekul, som en hel skolklass eller de unga killarna nedan. Andra har ett mer privligerat förhållningssätt och får sig ett artigt och sedan ett mindre artigt nej, något jag känner igen från en viss nyckelfråga inom feminismen….

Vi förstod att det skulle bli svårt att få tag i en taxi hem när trafiken såg ut som den gjorde, så det blev en ganska lång och sen promenad innan vi kom tillräckligt långt bort för att det hela skulle flyta igen. Totalt blev det 10 timmars vandrande och 28 tusen steg med bara korta pauser för att äta och fika, men bara glada miner från alla nästan hela tiden.

Idag var det lugn och ro i en lekpark och taxi till The Mangifera, ett minihotell med stora gräsmattor och pool. Fantastisk personal, riktigt trivsamma gamla men välunderhållna hus och en middag i toppklass bådar gott för de kommande dagarna vi skall vara här.

I Bangalores absoluta mitt, tvärs över från stora regeringsbyggnaden och omringandes högsta domstolen ligger Cubbon Park. Söker man på saker att göra med barn i Bangalore så kommer denna alltid med på listan. Det är faktiskt Cubbon Park ni ser till vänster i rubrikbilden på denna blogg-sida.

Och vilken skillnad mot resten av Bangalore! Som jag nämnt så är bristen på sop- och avloppshantering något som ställer till det för mycket av det offentliga utrymmet här i Bangalore, men denna park är ett undantag. Inga bilar tillåts. Ingen mat får tas med in. Istället är detta en oas där man får gå runt både på vägar och på gräsmattor. Med tanke på hur många människor som bor här så hade man kunna tro att det skulle vara överfullt med folk, men verkligen inte.

Det utlovades en lekpark/minitivoli, men vad jag gissar är två år av Corona-nedstängdhet har räckt för att djungeln skall ha tagit över med skrämmande fart. Man har dessutom lagt energin på att renovera upp ett hörn av parken för att göra en plats exklusivt för barn med fysiska funktionshinder. Nu håller man på att renovera resten av lekparken med och enligt ryktet skall det vara klart om bara två månader.

Lite besvikna på att ytterligare en plats som det talats så väl om inte riktigt levde upp till förväntningarna så bestämde vi oss för att göra något annat resten av eftermiddagen. Men på vägen ut så gick vi förbi en rejäl granitklippa som stack upp ur marken. Solvarm och len och perfekt för att sätta sig ner och återknyta kontakten med jorden och marken för en stund.

I övrigt så har en kattunge flyttat in i huset. Och lärotemat ”hävstång” är en utmärkt ursäkt att bygga en katapult i skolan

Efter en knapp månad då kontoret här varit stängt för renovering och vi återigen tvingats (Till de flestas men inte allas glädje, skall dock tilläggas) jobba hemifrån så kommer kontoret öppna igen på måndag. Det ser jag väldigt mycket fram emot.

Helgens projekt var att undersöka ett studsmatte- och lekland i sydvästra Bangalore. Restider varandes vad de är (Minst en timmes resa) så bestämde vi oss också för att kolla in ett lyxhotell i närheten och göra det till en helhelg.

Men först ett besök hos lokala frisören. Farmor har varit husfrissör i alla år, men även proffs har sin plats. Vi plockade också upp skoluniformerna som till slut har kommit.

Lyx var helgens tema så vi betalade in oss på ett pass på fyra timmar med fri tillgång till allt. Så ja, vi tog en paus på 30 min för att äta, och två korta pauser för en höghöjdsbana och el-sladd-cyklar (Tihi, sladd här betyder att de var byggda för att sladda hela tiden….) men i övrigt så hoppades det i princip utan avbrott. Våga vägra stillasittande barn…..

När vi till slut var färdiga, så tog vi in på femstjärningt hotell och åt Italiensk middag (Rätterna var riktigt bra, men de behöver skärpa till sig på lite saker runtikring om jag skall bli stammis).

Hotellet i övrigt var helt oklanderligt och hotellfrukosten i världsklass. Givetvis med både omelett, pannkaka och dosa som tillagas a la minute.

Träden ni ser mellan glaset och väggen är utomhus, och i utrymmet de växer så flög det ner färgglada tropiska fåglar med vackra röda kinder och med spetsig svart mössa. Jag gissar att det var en slump, men om det var med flit någon planterade just dessa träd för att locka till sig just denna fågel i urbana Bangalore och lyckades så har jag aldrig varit mer imponerad i mitt liv. Lite så här såg fåglarna ut, fast byt ut de gula mot svart och vitt.

I förra inlägget pratade jag om att det blev en spontan helgdag för att det hade regnat ganska mycket. Några dagar senare fick vi se det själva med egna ögon. Detta är inne i Manyata Tech Park, ett av de modernaste och mest påkostade kontorsmrådena i Bangalore där ett enda bolag byggt precis allt från grunden med skattesubventioner mot att företag här måste anställa Indier. Det här var den mindre av pölarna.

Ja, vi har också fått reda på vilken myndighetssveriges längsta arm är, och det är visst CSN. Bilden bland svenskar här är visst att även om man så flyttar ut i någon liten by och inte berättar för någon så kommer CSN-breven fram. Inte ens skatteverket är visst så ihärdiga. Även för vår del så blev vi inte besvikna.

Avslutningsvis så tänker jag kosta på mig att göra mig lite lustig över denna person. Han är en känd skådis här, och hans bild finn ÖVERALLT. Det finns inte en matbutik eller en motorväg där man inte ser hans ansikte, gärna på fem olika produkter samtidigt. Han fnyser åt Blondinbella och Therese Lindgren och kallar dem för amatörer. Gammal är faktiskt äldst när det gäller att kränga sitt personliga varumärke och här ser ni mästarnas mästare.