Bangalore

I Indien är alla jättetrevliga och hjälpsamma. Och allting blir faktiskt gjort, bara lite långsammare än i BankID-Sverigen.

Så det blev en ganska lång väntan på att en chef skulle dyka upp på mobilbutiken för att kunna skriva in manuella papper då det nya digitala systemet de har inte funkar med Europeiska pass. Chipspåsar kostar 1kr, så vi hade det ganska trevligt ändå. Vi har fått det bekräftat och lovat att mobilerna börjar funka i morgon. Vi får väl se….

Medans vi väntade så passerade en kossa som hade artigheten nog att gå tillräckligt långsamt för att kunna fotograferas. Jag tror att detta var kossa nummer 10 vi sett hittills, om vi bara räknar de som gått på de faktiska vägarna.

Lägenheten vi skall bo i håller på att renoveras, så vi checkades in i grannlägenheten som är tokfräsch, och vore det inte för att den saknar luftkonditionering så hade vi nog gärna behållit den. Just nu är det 20-28 grader som det varierar mellan under dygnet, så vi kommer ha det svalare än er kommande vecka. Så ingen nöd på oss.

Vi har också gjort vår första mathandling, så vi har frukost till i morgon. Inklusive minibananer som är jättegoda. Frukt, grönsaker och ris kostar 1/8 av vad de gör i Sverige, utom äpplen som är dyra.

Nu saknar vi egentligen bara ett smidigt sätt att transportera oss runt stan, och ett lokalt gångbart betalsätt, så kommer det här att ganska snabbt bli vad som verkar vara en ganska trivsam vardag.

Ja, så här i början blir det lite fler inlägg. Och i morgon skall vi till lägenheten första gången, och kanske att vi orkar svänga förbi skolan, så räkna med ett rejält bildgalleri då.

Men idag var det lugn och ro och att landa som gällde. Så hur gick det? Till ingens förvåning så gjorde vi saker hela dagen.

Som ni såg i förra inlägget så sov vissa av oss till halv två, lokal tid. De av oss som inte sov gjorde lite research och upptäckte att det finns en Mc Donalds bokstavligen runt hörnet från hotellet. Så sagt och gjort så promenerade vi (”Här förstår ni, så finns inga övergångsställen.. Man väntar tills det blir bilkö och sedan bara går man…. Nej, trampa inte i den pölen, det kan vara bajsvatten.”) dit för att äta brunch. Efter en natts sömn, så var dessutom både energin tillbaka och de konstiga dofterna inte så påträngande.

McDonnalds i Indien: Tycker man om friterad kyckling är allt sig likt. Tål man inte gluten eller nötter så gör man sig icke besvär. Så det kommer vi inte behöva göra mer. 😛

Med ny energi så ville vi inte bara sitta av dagen, utan i alla fall göra något. Vi bokade en taxi för att skaffa Indiska mobilnummer (Spoiler: Just det går inte att göra på en söndag), besöka en stor galleria med en arkadhall för att ha lite roligt, och kolla in om de andra globala kedjerestaurangerna kunde funka bättre för oss (Spoiler: Det gjorde de).

För övrigt måste jag säga att vårt Indien-bingo går ganska bra hittills. Vi har sett inte mindre än tre kossor på stora huvudleden, och en hel familj med bäbis på en och samma motorcykel. Skriv gärna i kommentarerna vad som ni mer tycker vi skall lägga till för att få ett komplett ”Indien-bingo”.

I övrigt

• Barnens skola har en app. Den är ganska dålig, men fortfarande 10ggr bättre än Skolplattformen.
• Chefen för en bananbutik hade en rakad skäggväxt, basröst, en färgglad och självklar femme-presentation som hade gjort vilken mello-presentatör som helst avundsjuk. Jag blir nyfiken på hur synen på kön är här i Indien, lite mer på djupet.
• Vi ser verkligen inte ut som lokalbefolkningen. Och det tycker lokalbefolkningen är jättekul. Minst tre groupie-foton hittills, och Nils fick en ros av ung kvinna utanför flygplatsen.

Planen i morgon

• Skaffa indiskt familjeabonnemang med obegränsad surf, för 200kr/mån, inklusive Netflix, Disney+ och Amazon?
• Flytta in i lägenheten.
• Besöka skolan och beställa uniformsskor till barnen.

Med varierande mängd fjärilar i magen så vaknade vi i går morse på Arlandas hotell. Nyheterna har ju varit fyllda av skräckhistorier om flera timmar långa köer till säkerhetskontrollen, men just denna morgon så rapporterade flygplatsappen glatt en kötid på mellan 0 och 2 minuter. Så det blev en lugn, om än inte så stor frukost. Något som skulle sätta tonen för resten av resan. 

När vi väl kommit genom säkerhetskontrollen så hade vi precis lagom med tid att leka lite i lekplatsen inne på terminal 5. Guldtstjärna för att de byggd en leksak där man kan åka i en låda genom en tunnel som såg ut som en väskscanner. Få saker gör mig så glad som en lekplats där man ser att de som byggde den tänkte till ett varv extra. Och själv han jag med ett yoga-pass.

Det blev på fet hela taget en ganska händelselös resa, men när vi väl lämnade Frankfurt för den sista etappen till Bangalore, då blev till slut hela detta äventyr på riktigt för några av oss.

Själv tänkte jag: Skall vi alltså faktiskt bo i Bangalore i ett helt år? Det är ju galet! Vem kommer ens på något sådant? 

Också Nils kände att kombinationen av att vara i en liten plåtburk flera tusen meter upp i luften, tillsammans med idén om att lära sig ny stad, nytt språk, nytt skolsystem och allt annat inte riktigt bäddade för en stor aptit. 

Här hjälpte inte Lufthansa till direkt heller. Normalt så daltar vi inte med barnens mat, men denna gång hade vi specifikt beställt “barnmat” till barnen. Då hade vi räknat med något där ingredienserna inte var så blandade, beska smaker undviks och maten mest består av raffinerat vete och lättuggat kött. Nejnej. Salladswrap skall de äta! Linsgryta, ris med kryddor och nötter i, pasta som blandats med båda majonnäs och gelé(!?). Samt grovt och segt gramhamsbröd. Nåja, gummibjörnar och läsk håller också blodsockret uppe. 

Bangalores flygplats räddade upp situationen med trevligt personal, inga köer där heller, en Pizza Hut precis vid utgången, och en trevlig och välfungerande taxi-service. Så snart nog var vi mätta och på hotellet.

Nu är klockan 13.08 lokal tid. Hittills har halva familjen vaknat (Gissa vilken halva 😀 ) och det finns en McDonald’s på gångavstånd. Efter gårdagens äventyr så tar vi det lite lugnt med kulturkrockarna idag.

I morgon tar vi sista steget på resan och flyttar in i lägenheten.

Jo, jag vet att det här skall handla om Bangalore, men först en liten bild av årets sommar. Vad vi gjorde, och hur vi såg ut, innan.

Sommaren 2022

Sommaren rivstartade med ett besök på Legoland. På resan dit tog Nils chansen att prova på att vara YouTuber.

Sverige passade på att ge oss en föraning av den tropiska upplevelsen med en av de varmaste midsommarveckorna på en livstid.

Midsommar följdes av kanotpaddling på Voxnan.

Elevhandboken

Vi fick också Trios elevhandbok. Den var mycket intressant läsning. Visst blev det tydligt att vi reser till ett lite mer patriarkalt land när man såg vissa detaljer, men det som verkligen blev tydligt var på hur pass stort allvar denna skola tar sitt jobb och ansvar.

Så inte helt oväntat började det med tydliga förhållningsregler för elverna. Men sedan följde en väldigt tydlig beskrivning av vad skolan kommer göra om dessa regler bryts. Sedan följde direkt vilka förhållningsregler eleverna kan vänta sig att personalen skall följa, och vad de kan göra om de upplever att personalen brister. Men inte nog med det. Samma tydlighet gäller mot föräldrar, inklusive en tydlighet mot den stereotypa föräldern som inte kan bete sig civiliserat när ungdomarna tävlar i idrott. Så bilden av en skola med tydliga hierarkier framträder, men de där bra dubbelriktade hierarkierna där varje nivå har förväntningar på sig både uppifrån och nerifrån. Och det är något jag inte mött så ofta.

Men det riktiga uppvaknandet fick jag när jag läste om deras policy kring telefoner och sociala medier. De hänvisar till studier som visar att sociala medier i allmänhet och smarta telefoner i skolan i synnerhet inte förbättrar studiemiljön och därför är de inte tillåtna. Ingen elev får ha en smart telefon i skolan, alls. Och ingen elev får ha konton på sociala medier, överhuvud taget. Har man Facebook-konto och vill börja på Trio som elev i motsvarande låg- och mellanstadier, så får man vackert stänga ner sitt konto. Ord och inga visor.

Och allt jag känner, är ett inre lugn.

Sista dygnet hemma

Sommaren avslutades med ett besök hos vänner som fortfarande har stationära gamingdatorer. Så barnen fick lära sig hur man spelar datorspel på ”riktigt”. Nils hade dessutom den goda smaken att börja spela det bästa spel som någonsin gjorts.

Men nu har vi tömt lägenheten och kastat ner den sista nyckeln i brevinkastet. Incheckade och klara så är vi nu tryggt installerade på hotellet på Arlanda. Om drygt 24 timmar så landar vi förhoppningsvis i Bangalore.

Fredagen den 15nde Juli lämnar vi över nycklarna till lägenheten och ger oss av mot Arlanda. Och mellan då och nu så skall vi tillbringa 3 veckor ute på landet. Så nu är det dags, på riktigt.

Och det är så här det börjar. Alla checklistor är skrivna och en respektabel månadslön har bränts på vaccin. Solglasögonen är inköpta. Högläsningsböckerna är utvalda. Och där står den, den första högen flyttlådor…

Fyra stora klisterlappar i passen. En försäkran om att ”Yes, just register with the FRO in India and these can be extended to a full year”

Det här är början på en resa, frågan är bara vilken typ av resa det är? Jag har gjort denna resa flera gånger förr. Till Bangalore ett halvdussintals gånger. Med familjen till ett annat land halvvägs runt jorden nästan lika många gånger… men då var jag ett av barnen och inte en av föräldrarna.

Så vi får väl se vad jag skriver här ett år från nu. Bangalore är en praktisk, men ganska tråkig, stad av betong och kontorsbyggnader. Men har man väl lämnat den trygga urbergsgrunden som Skandinavien står på så vet man aldrig vad som händer…